Liksom jag redan vid min ankomst till
Stockholm funnit staden märkbart likadan som för tolf år
sedan, kunde jag vid närmare aktgifvande på
förhållandena icke finna många nya byggnader. Man hade
en så betydande konstnär som F. W. Scholander,
men hvad han byggt var ej synnerligt mycket. Han
hade dock redan då eller snart därefter lämnat så
betydande prof på sin förmåga som Tekniska
högskolans, då ännu kallad Teknologiska institutet, hus,
det Barclayska huset och därefter Synagogan samt
slottskapellet vid Ulriksdal, men föga mera.
Nationalmuseets byggnad stod 1866 färdig, men det var
icke någon svensk konstnärs verk, och själfva
uppförandet hade anförtrotts åt en fortifikationsofficer.
Emellertid var man nöjd med byggnaden, och
Scholander fick svälja förtreten, att han icke haft större
framgång med sina ritningar till detta nationalverk,
som ifrågavarande år beundrades bland de öfriga
nybyggnaderna.
För annan konst än den arkitektoniska, hade Stockholm år 1866 icke ringa intresse och konstnärer voro gärna sedda litet hvarstädes. Äfven konstnärerna själfva, i synnerhet de gifta, inbjödo kamrater till sina fester. Så gaf Edvard Bergh och hans fru mycket besökta aftonsamkväm i sin bostad, 108 Kungsbacken, numera Franska skolans lokal. Där samlades gästerna omkring något eller några af värdens senast fullbordade taflor, som han utställt för aftonen.
Vid en af dessa aftonunderhållningar såg jag för första gången den då 23-årige grefve Georg von Rosen, redan återkommen från sin första studietid hos Leys i Belgien samt i begrepp att med
