kan anses som den egentliga skaparen af de nyare
och bättre värdshusförhållandena i Stockholm.
Två andra framstegsmän inom samma område voro R. Cadier och Bengt Carlsson, hvilka också bröto med gamla seder och därmed gjorde icke ringa nytta. Äfven de lägre mat- och dryckesställena, källarne och bolagskrogarne, undgingo icke inflytanden af de finare värdshusen, nu gärna kallade »restauranter». Man kan visserligen ännu finna en god del af bolagskrogarna ganska motbjudande, men det är ingenting i jämförelse med de gamla stinkande och alla möjliga oordningar alstrande »näringsställena». I det afseendet ha vi gått ett betydande stycke framåt. Den som minnes krogväsendet i Stockholm tolf år före 1866, erinrar sig huru illa det då stod till. För framstegen har man i främsta rummet bolagskrogarna att tacka.
Folkmängden har tillväxt betydligt, men krogarnas antal har ej hållit jämna steg med denna tillväxt. De som lefde på 1850-talet samt ett stycke in på senare årtionden minnas nog de många värdshusen på Norrtullsgatan och utanför Norrtull? Af alla dem återstår nu blott Stallmästargården. Hvart ha alla värdshus innan- och utanför Roslagstull tagit vägen? Hvar är franska värdshuset vid Regeringsgatan och värdshuset med samma namn på Djurgården? Hvar har man Blå Porten och Framnäs och andra försvunna Djurgårdskrogar af s. k. »bättre slag»? De äro försvunna, lefva endast i gamla personers minnen. Andra ha kommit i stället, men äro icke så talrika. De äro finare, på allt sätt mera städade, också grannare, ha mycket förgyllningar,
