Sida:En germansk julfest i Konstantinopel på 900-talet – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33
EN GERMANSK JULFEST I KONSTANTINOPEL PÅ 900-TALET.

Anana. Af Guds obesegrade hand har du blifvit krönt, o himmelske herre, med segerns pris. — Bevisat har du dig såsom en önskvärd välgörare för hela jorden. — Gentemot fiender ädelmodig och stark, — gifvande åt romaren lifbringande välgärningar.

Sedan dessa fyra verser blifvit sagda, upprepa cheferna formeln: Hagias ta anate anetane, och därefter fortsätter versen:

Dina befallningar gälla bland fienden mer än vapen. — Du som är romarnas lif och rikedom men utlänningarnas fall och fördärf. — I dig har staten ett befäst läger. — På din tron, o välgörare, har Gud gifvit dig kamrater, blomstrande unga grenar födda af dig.

Sedan detta blifvit sagdt, säga cheferna till goterna ordet: ampaato, i det de på samma gång gifva dem en vink med hufvudet och handen, och goterna dansa ringdans omkring de två cheferna och slå på sina sköldar med spöna, sägande: jul, jul; därefter skiljas de och återvända till sina platser. Cheferna däremot fortsätta att uppläsa sin dikt: I... K... L... M... Sedan äfven dessa fyra verser blifvit sagda, sker det så som förut är berättadt, och sedan goterna åter skiljt sig åt, är turen att uppläsa dikten åter hos cheferna: N...X...O...P... Sedan dessa fyra verser blifvit sagda, svänger åter de uppträdandes krets rundt, och därefter framsäger åter afdelningarnas anförare verser börjande med: R... S... T... Y... Sedan detsamma blifvit upprepadt för sista gången, säga till slut cheferna: Dina dygder utsända det kraftiga ljuset, och det i hela din makt. Må Kristus vara med eder alla, beskyddande och omhuldande eder, o I herrar och styrare af landets öde, som regeren genom hans beslut och vilja.

Sedan den alfabetiska sången slutats, säga cheferna polychronium eller: Må Gud göra ditt välde långvarigt. Men goterna slå med spöna på sina sköldar, ropa ideligen: jul, jul, och springa ut, veneterna till vänster, prasinerna till höger.


Redan tidigt började tyska germanister sysselsätta sig med denna beskrifning. Så Massman[1] och J. Grimm.[2] Det är likväl

  1. Haupts Zeitschr. f. deutsch. Alterth. I. 1841.
  2. Geschichte d. deutschen Sprache, I. 1848, s. 451
3