hufvudsakligen den »gotiska sången» som intresserar dem. Denna är nämligen transkriberad med grekiska bokstäfver och så omkastad och korrumperad, att dessa båda lärda trodde sig här se en verklig gotisk sång. Då det sedan uppvisades, att textens underlag varit latin, då denna blifvit rekonstruerad,[1] och det visat sig endast vara ett af de vanliga lofkvädena till kejsarens ära, synes det som om beskrifningen ej vidare intresserat dem.
Ser man närmare på hvad kejsar Konstantin här berättar, märker man snart, att denna fest är sammansatt af två moment. Det är ett främmande, tydligen germanskt folk, som inför kejsaren uppför sina julceremonier, men dessa afbrytas allt som oftast af de poetiska allokationer till kejsaren, som utgjorde en af de viktigaste beståndsdelarna af det byzantinska hofceremonielet. Dessa ha tydligen mest intresserat författaren här som öfverallt annorstädes i hans arbete. Se vi bort från dessa, återstår följande.
Två afdelningar, den ena från lifvakten och den andra från flottan, uppträda jämte sina chefer inför kejsaren. Vid hvardera afdelningen förekomma två personer utklädda i pälsar med håret utåt och i masker. Samtliga äro beväpnade med sköldar och spön, och under det de slå med spöna på sköldarna och ropa: jul, utföra de ringdanser.
Hvilka äro nu dessa uppträdande? Författaren kallar dem prasiner och veneter, men detta är endast namn på delar af hären. De fyra utklädda kallar han däremot goter, och stundom kallar han samtliga de uppträdande så. Men vid denna tid funnos inga goter i Konstantinopel. De hade försvunnit ur de främmande legotrupperna vid midten af 500-talet.[2] Vid denna tid var det ryssar, hvarmed då förstods i Ryssland bosatta svenskar, och varjäger, d. v. s. skandinaver, som utgjorde det germanska elementet inom dessa.
Två omständigheter synas mig dessutom tala för att det verkligen är väringarna det här är fråga om. Först den, att det var en afdelning af lifvakten och en af flottan, som deltogo i leken, således
