själv tycks han ej ha gjort sig särskildt bemärkt. Sålunda omtalas han blott i förbigående i de samtida memoarskrivarnas skildringar om hovlivet. Hertiginnan Charlotte nämner honom endast en enda gång i sina dagboksanteckningar för åren 1775—82 och då såsom deltagare i en av de många kadriljer som höllos, och G. J. Ehrensvärd omtalar honom likaledes blott en gång, nämligen i december 1778, då han i samband med festligheterna med anledning av drottning Sofia Magdalenas kyrkotagning jämte tre andra herrar utnämndes till kammarherre.
Den enda gång under ifrågavarande tid, då Reuterholm i högre grad fick uppmärksamheten fästad vid sig, var på sommaren 1783 och i samband med sin moders begravning. Vid detta tillfälle uppträdde han på ett sätt, som var i hög grad ägnadt att väcka uppseende samt visserligen att sprida löjets skimmer över honom, men även att vidga kunskapen eller uppfattningen av hans säregna personlighet. Bland berättelserna om tilldragelsen må anföras den som lämnats av Johan Albert Ehrenström, vilken var hans ungdomsvän och en av dem, som han kallade »min egen», men som i framtiden bittert skulle få erfara obeständigheten av hans vänskap och dennas förvandling till hätsk förföljelse.
Ehrenström var liksom Reuterholm till födseln finländare men sex år yngre än han. Son av kommendanten på Vaxholms fästning Nils A. Ehrenström, valde även han först den militära banan och var konduktör vid fortifikationen, då han år 1777 gjorde Reuterholms bekantskap. Denna övergick snart till varm vänskap, som från Reuterholms sida bland annat yttrade sig i
