de ömmaste brev och från Ehrenströms i en nästan svärmisk beundran. Den unge fortifikationsofficeren var uppenbarligen fullkomligt bedårad av den äldre vännens fängslande egenskaper och trots andra vänners varningar alldeles blind för hans opålitlighet, falskhet och hyckleri. Upplysande härom är Ehrenströms skildring i de på äldre dagar nedskrivna minnesanteckningarna om hans ungdomsår:[1] »Under hans vistande på Svidja besökte jag honom ofta och blef alltid med den största vänskap och förtrolighet emottagen. Jag bekänner med blygd, att jag verkligen var af honom förtjusad. Hvad som i synnerhet förförde min oerfarenhet till denna blinda hängifvelse, var den känslofullhet han visade. Vi läste tillsammans Arnauds Epreuves de sentiment och gräto vid historien om Liebman. Vid alla tillfällen paraderade han med sina ömma känslor, och jag deltog uppriktigt i hans ytterliga sorg öfver sin gamla mors, riksrådinnans död. Förgäfves sade mig ofta hans kusin kapten Klick, som kände både världen och baronen bättre än jag, att all denna känslofullhet var affekterad. Jag ansåg dessa yttranden som hädelser emot ett lika ömt som misskändt hjärta, hvars hela värde jag smickrade mig med att hafva fattat. Förgäfves sökte alla mina öfriga vänner att upplysa mig om det tvetydiga i denna unga mans karaktär, om hans gränslösa högfärd, hvaraf de citerade många löjliga anekdoter, om hans frånstötande manér emot de af hans släktingar och öfriga landsmän, som kommo till Svidja under hans vistande därstädes; jag förklarade inom mig alla dessa berättelser, som voro i all-
- ↑ Statsrådet Johan Albert Ehrenströms efterlämnade historiska anteckningar, utgifna af S. J. Boëthius. D. 1. Upsala 1882.
