mänt omlopp, såsom bevis dels däraf, att de som beklagade sig öfver baronens och kammarherrens beteende emot dem, saknade de egenskaper, hvarigenom de kunde tillvinna sig hans aktning, dels som bevis af den afund, hvarmed det företräde han mig lämnade betraktades, ett företräde som kittlade min egenkärlek.»
Sedan Ehrenström härefter omtalat, hur hans beundran för Reuterholm en gång höll på att leda till duell med en av hans bäste och trognaste vänner löjtnant Wetterhoff och hur det spända förhållandet mellan dem länge fortfor, skildrar han riksrådinnans begravning den 14 augusti och Reuterholms uppträdande då: »Min förvillelse i anseende till baron Reuterholm och min tillgifvenhet för hans person gingo så långt, att de sällsamma uppträden, som föreföllo efter hans mors död och vid hennes begrafning, till hvilka jag var vittne, icke mäktade förminska dem. Den gamla riksrådinnan var visserligen ett aktningsvärdt fruntimmer, som i sina yttranden röjde mycket förstånd och kunskaper, och kunde vara nedlåtande utan att förlora något af sin värdighet; men man märkte, att hon satte ett alltför högt värde på sitt familjenamn Gyllenstierna, ehuru hennes mor var en jungfru Carle;[1] ifrigt omfattade hon ännu på gamla dagar mösspartiets intresse, för hvilket parti hennes herre, som hon alltid kallade sin aflidne man, stod i spetsen, och talade med bitterhet om 1772 års revolution och om de nya sakernas ordning. Det berättades också, att hon med mycken stränghet utkräfde sina rättigheter af sina
- ↑ Riksrådinnans moder hette som förut nämnts de Charlière och var dotter av majoren Carl Gustaf de Charlière och Anna Planting-Gyllenbåga.
