utarmade bönder. Af sina bägge söner älskade hon den yngste mest, och hans tillgifvenhet för henne liknade dyrkan. Ingenting är naturligare än att en son älskar sin mor, isynnerhet när han är ett föremål för hennes ömmaste kärlek, men efter min sedan vunna erfarenhet af baron Reuterholms lynne är det mig tillåtet att tro, att han i hennes person mest älskade namnet Gyllenstierna. Hon hade redan kommit till den ålder, då hon efter naturens obevekliga lagar skulle dö, och hennes frånfälle förebådades af en långvarig sjukdom, hvilken tillräckligen förberedde på hennes hädanfärd. Icke dess mindre gjorde tidningen om hennes död ett sådant intryck på hennes yngste son, som då var i Stockholm, att det väckte dels ett varmt deltagande hos känslofulla personer, dels misstankar om öfverdrift och affektation hos mer likgiltiga betraktare. Af de förra utmärkte sig grefve Joh. Gabr. Oxenstierna, genom sin vackra epistel till baron Reuterholm, hvilken baronen genast lät trycka och utdela. Till de senare hörde större delen af baronens öfriga bekantskaper. Han visade för dem alla dagliga scener af konvulsioner, rop, tårar och suckar, afvisade all tröst, men sökte den själf i den högtidliga notifikationen af dödsfallet till konungen, framburen på en stor levé af tvenne riksens råd, samt sedermera till drottningen och de öfriga kungliga familjens medlemmar och i vidlyftiga anstalter till begrafningen af den aflidna riksrådinnan, som emellertid var bisatt.
Ett penningelån upptogs för att bestrida de stora kostnaderna, hvartill dessa anstalter föranledde. Svart kläde till korets beklädande i Sjundeå kyrka lånades från k. husgerådskammaren, tillika med silfverskir att
