gått igen. Hon skulle ha hunnit med redan på begravningsdagen att skruva lös kistlocket, stiga upp ur graven och visa sig i prästgården. Nå, prästfrun var inte så väl tåld just, sockenborna hade tyckt om att ha något sådant att berätta om henne.
Dödgrävaren tänkte, att om bara folk visste hur väl förvarade de döda lågo här nere i jorden och hur väl kistlocken...
Han måste avbryta mitt i tankegången. På det hörnet, som han just hade fått fram, låg locket litet snett, och en skruv var inte tillskruvad.
Han sade ingenting, tänkte ingenting heller, men för en stund höll han upp med grävningen och visslade igenom hela Värmlands regementes revelj, ty han hade varit soldat.
Så tänkte han då, att det var bäst att gå igenom den här saken ordentligt. Det gick inte an för en dödgrävare att ha några tankar om de döda, som kunde komma igen och bli mäktiga i mörka höstnätter. I all hast grävde han undan mer jord. Så började han hamra på kistan med skoveln.
Kistan svarade alldeles tydligt, att den var tom, tom, tom.
En halvtimme senare stod dödgrävaren i prästgården. Där blev ett gissande och ett undrande. Så mycket kunde alla förstå, som att flickan hade varit i dalkarlens säck. Men vart hon sedan hade tagit vägen?
Mor Anna Stina stod vid bakugnen i prästgården och skötte brödgräddningen, ty det skulle ju bakas nu till det nya gravölet. En lång stund
