vad hennes nåd och jag ha gått och drömt om hela hösten, är förbi. Ingenting har blivit gjort. Vi trodde, att hon åtminstone skulle kunna locka honom att stanna hemma, men trots alla välgärningar vi ha gjort henne, har hon ingenting gjort för oss.»
»Ja, hon har varit dålig, jag vet det,» sade fru Sorg. »Men i alla händelser bör hon bort nu. Det är om detta, som jag vill tala med hennes nåd.»
Fru Sorg började släpa sig uppför trappan till övervåningen på sina stapplande ben. För varje trappsteg lyfte hon vingarna något litet som för att få hjälp av dem. Hon hade helt säkert mycket hellre velat flyga.
Ingrid följde efter henne. Hon var på ett besynnerligt sätt dragen och tjusad. Inte om det hade varit den skönaste kvinna i världen skulle hon ha känt en sådan lust att följa henne.
Då Ingrid kom in i lilla salongen, satt fru Sorg bredvid bergsrådinnan i soffan och viskade förtroligt med henne, såsom vore de kära, gamla vänner.
»Du kan väl förstå, att du inte bör behålla henne kvar hos dig,» sade fru Sorg inställsamt. »Du, som inte kan tåla, att det växer en blomma i din trädgård, kan väl inte stå ut med att ha en ung flicka gående omkring i ditt hus. Det följer alltid något litet glädje och munterhet med en sådan, men det kan ju inte passa dig.»
»Nej, jag sitter just och tänker på detta.»
»Skaffa henne plats som sällskapsdam på något annat ställe, men behåll henne inte här!»
