Sida:En julsång på prosa.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sista tryckning, hvarvid hans hand somnade af, och knapt hade han hunnit stappla till sin säng, förrän han sjönk ner i djup sömn.

3. Den andre af de tre andarne.

Scrooge vaknade midt i en väldig snarkning, satte sig upp i sängen, för att samla sina tankar, och kände, utan att någonting kunde gifva honom någon antydning derom, att klockan strax skulle slå ett, att han vaknat just i rättan tid för att sammanträffa med det andra af de budskap, hvilka genom Jakob Marley’s bemedling skulle afsändas till honom. Han frös och huttrade rätt obehagligt, under det han sökte gissa sig till, från hvilken sida den nye anden skulle dra undan sängomhängena: för den skull drog han sjelf undan dem rundtomkring sängen, lade sig derefter ner på denna och höll sig på allt sätt vaken, ty han ville icke bli öfverraskad och skrämd, utan sjelf genast tilltala anden.

Han var förberedd på nästan hvad som helst, men ingalunda på – ingenting; och när klockan slog ett utan att någon skepnad, visade sig, greps han af en häftig darrning. Fem minuter, tio minuter, en hel fjerdedels timme gick förbi, och ännu hördes ingenting af. Under hela tiden låg han på sin säng, målet och medelpunkten för ett rödt ljussken, som strömmade öfver honom, just när klockan slog. Ehuru detta var blott ett sken, föreföll det honom vida hemskare än ett helt dussin andar, ty han var icke i stånd till att utgrunda, hvad det kunde betyda, och fruktade till och med stundom, att han vore hufvudpersonen i en intressant sjelfförbrännings-kasus, utan att han sjelf visste det, hvilket likväl åtminstone skulle varit ett slags tröst för honom. Ändtligen kom han på den tanken, – på hvilken ni och jag skulle kommit strax i början, enär, som man vet, just den person, som icke befinner sig i en viss belägenhet, vanligtvis bäst vet, hvad som i den belägenheten bort göras, – Scrooge kom, sade jag, ändtligen på den tanken, att källan, den förborgade orsaken till det spöklika ljuset kunde finnas i rummet bredvid, hvarifrån det också vid närmare betraktande verkligen tycktes skimra fram. Så snart denna tanke rotfäst sig hos honom, reste han sig försigtigt från sängen och smög sig i tofflorna till dörren.

Då Scrooge lade handen på låset, ropade en okänd röst honom vid namn och uppmanade honom att komma in. Han lydde.

Det var hans eget rum, det led intet tvifvel; men det hade undergått en öfverraskande förändring. Väggar och tak voro fullsatta med friska, gröna qvistar, så att det såg ut alldeles som en löfsal, hvari glittrande, skimrande bär hängde ner från alla håll. Bladen och barren på qvistarna reflekterade ljuset som lika många speglar, och i kaminen sprakade och fladdrade en brasa så väldig, att dess make aldrig varit uppgjord i det gamla huset, så länge Scrooge och Marley bott der, således icke på mången lång vinter. På golfvet lågo staplade på hvarandra i form af ett slags tronsäte, kalkoner, gäss, villebråd, höns, kött, grisar, långa kransar af korfvar, pastejer, plumpuddingar, ostronträd, kastanjer, rödkindade äpplen, saftiga apelsiner, söta päron, stora julbullar och rykande bålar med punsch, som fylde rummet med den härligaste doft. På denna tron satt beqvämt en jättefigur med leende ansigte; i handen hade han en brinnande fackla, som liknade ett ymnighetshorn, och ur denna strömmade ett klart ljussken på Scrooge, när han stack hufvudet in genom dörren.

”Kom in!” ropade anden. ”Kom in och gör närmare bekantskap med mig, menniska!”

Scrooge steg in med en viss skygghet och sänkte sitt anlete inför denne ande. Han var icke mer den egensinnige, hårdhjertade Scrooge, som han varit, och ehuru andens ögon voro klara och vänliga, tordes han dock icke blicka in i dem.

”Jag är den nu innevarande julens ande,” sade anden. ”se på mig!”