Sida:En julsång på prosa.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


satte bokhållaren på sig sin hvita yllehalsduk och försökte värma sig vid ljuset, hvari han dock misslyckades, emedan naturen icke utrustat honom med synnerligen stark inbillningskraft.

”Lycka till en glad jul, morbror! Gud vare med er!” utropade nu en vänlig röst. Det var Scrooge’s systerson, som skyndade in med sådan fart, att dessa ord voro de första tecknen till hans ankomst.

”Bah,” sade Scrooge, ”struntprat!”

Genom den hastiga vandringen i dimman och kölden hade Scrooge’s systerson blifvit så upphettad, att hans ansigte glödde; hans ögon gnistrade, och hans andedrägt stod ur munnen som ett rökmoln i det kalla rummet.

”Lycka till en glad jul! Är det struntprat, morbror?” sade Scrooges systerson. ”Det menar ni inte, det är jag säker på.”

”Visst menar jag det,” sade Scrooge. ”En glad jul! Hvad har du för rätt att vara glad? Hvad har du för skäl att vara glad? Du är fattig som en kyrkråtta, vet jag.”

”Ja, må så vara,” svarade systersonen muntert. ”Hvad rätt har ni att vara vid dåligt humör? Hvad skäl har ni att vara knarrig? Ni är ju rik som en Crœsus.”

Scrooge hade inte något bättre svar i beredskap, utan yttrade återigen sitt ”bah!” åtföljdt af ett nytt ”struntprat!”

”Var inte så vresig, morbror,” sade systersonen.

”Hur kan jag annat vara,” svarade morbrodern, ”när jag lefver i en verld full med galningar, sådan som den här? Lycka till en glad jul! Hvad angår mig en glad jul? Hvad är julen för dig annat än en tid, då du skall betala räkningar, men inte har några pengar; en tid, då du finner dig ha blifvit ett år äldre, men inte en timme rikare; en tid, då du skall afsluta dina böcker och får se, hur mycket det återstår dig att betala ut, och hur litet du fått in under året? Finge jag min vilja fram,” tillade han förtretad, ”så skulle hvarenda narr, som löper omkring till folk och önskar dem en glad och rolig jul, kokas tillsammans med sin egen julskinka och begrafvas med en jernekstör borrad genom hjertat; det skulle han!”

”Morbror!” sade systersonen bedjande.

”Systerson!” svarade morbrodern strängt, ”fira du jul efter ditt hufvud och låt mig fira den efter mitt.”

”Fira!” upprepade Scrooge’s systerson; ”men det är just det ni aldrig gör.”

”Nå, så tillät mig låta bli då!” sade Scrooge. ”Julen gör dig ju mycken nytta; det har den alltid gjort — inte sant?”

”Det fins mycket här i lifvet, som gjort mig nytta, utan att jag just haft hvad man vanligtvis kallar fördel deraf,” svarade systersonen, ”och deribland räknar jag äfven julen. När julen kommit, har jag alltid, — utan att tänka på den vördnad, som bör egnas julens heliga benämning och ursprung, om man nämligen kan låta bli att tänka derpå, — när julen kommit, har jag alltid ansett den för en god, en glad, en herrlig, menniskovänlig tid; den enda på hela det långa året, då män och qvinnor tyckas utan undantag och af fri vilja öppna sina hjertan och tänka på menniskor, som äro lägre än de, såsom vore dessa verkliga medvandrande till grafven, icke varelser af annat slag, som ha en helt annan bana framför sig. Och derför, morbror, — fastän julen aldrig stoppat något guld eller silfver i min ficka, — tror jag, att den gjort mig nytta och skall göra mig nytta, och derför säger jag: Gud välsigne denna tid!”

Bokhållaren utanför uttalade ofrivilligt sitt bifall till dessa åsigter: men som han genast insåg, att han burit sig opassande åt, stälde han sig och rörde i elden och släckte dervid den sista svaga gnistan för beständigt.

”Får jag höra ett knyst till af er derute,” sade Scrooge, ”så skall ni få fira jul med förlusten af er syssla. Du är ju en dugtig talare, du,” sade han derefter, vänd till sin systerson, ”det förundrar mig, att du inte ännu sitter i parlamentet.”

”Var inte ond, morbror! Kom och ät middag med oss i morgon!”

Scrooge sade, att han skulle komma, ja, det sade han verkligen. Men han lade till några ord, så att meningen blef, att han skulle komma först, när systersonen inte mer hade någonting att bjuda honom på.

”Men hvarför det då?” frågade Scrooge’s systerson. ”Hvarför det då?”

”Hvarför har du gått sta’ och gift dig?” sade Scrooge.

”Derför att jag blef kär.”