Sida:En julsång på prosa.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


”Derför att du blef kär!” hånskrattade Scrooge, som om detta vore det enda i verlden, som kunde vara ännu löjligare än en glad och rolig jul. ”Adjö med dig!”

”Men, morbror, ni har ju aldrig varit hos mig, innan jag blef gift; hur kan mitt giftermål då vara en orsak till er vägran att komma nu?”

”Adjö med dig!” upprepade Scrooge.

”Jag vill ingenting ha af er, jag begär ingenting af er; hvarför kunna vi ej vara vänner?”

”Adjö med dig!” sade Scrooge.

”Det gör mig sannerligen ondt att finna er så obeveklig. Vi ha aldrig haft något obytt oss emellan, hvartill jag gifvit anledning; men jag trodde mig nu som en gärd åt julen böra göra er ett vänskapligt förslag, och jag vill behålla mitt julhumör i det längsta. Derför: lycka till en glad jul, morbror!”

”Adjö med dig! Jag har inte tid längre!” sade Scrooge.

”Och ett godt nytt år!”

”Adjö!” sade Scrooge.

Hans systerson lemnade emellertid rummet, utan att yttra ett enda ovänligt ord. Han stannade vid yttre dörren, för att på öfligt sätt lyckönska bokhållaren, hvilken, så frusen han än var, likväl var varmare än Scrooge och hjertligt besvarade välönskningen.

”Jo, jo; det der är också en,” muttrade Scrooge, som hörde på; ”min bokhållare med femton shillings i veckan och hustru och barn talar om glad och rolig jul! Det är så godt jag ger mig till Bedlam.”

Den token, för att tala med Scrooge, hade, med det samma han släpte ut Scrooge’s systerson, släpt in två andra personer. De voro ståtliga herrar med trefligt utseende och stodo nu med hattarne i handen i Scrooge’s kontorsrum. De hade böcker och papper i händerna och bugade sig för honom.

”Scrooge och Marley, inte sant?” sade en af herrarne och kastade en blick på sin lista. ”Har jag äran att tala med mr Scrooge eller mr Marley?”

”Mr Marley har varit död i sju år,” svarade Scrooge; ”han dog nu i natt för sju år sedan.”

”Utan tvifvel är hans frikostighet värdigt representerad af hans efterlefvande kompanjon,” sade herrn och framräckte sina dokument.

Och han hade rätt, ty de voro två syskonsjälar. När Scrooge hörde det betydelsefulla ordet ”frikostighet”, rynkade han pannan, skakade på hufvudet och gjorde en afvisande rörelse med handen.

”Vid denna högtidliga tidpunkt af året, mr Scrooge,” fortfor herrn och tog en penna, ”är det ännu mer behöfligt än eljest att man kommer ihåg de fattiga och dem, som sakna huld och skyld, ty de äro utsatta för många lidanden vid denna årstid. Många tusen sakna lifvets nödvändigaste behof; hundra tusen måste umbära de vanligaste beqvämligheterna, sir.”

”Fins det inga fängelser?” frågade Scrooge.

”Fullt upp med fängelser,” sade den andre och lade ner pennan igen.

”Nå, än arbetshusen, äro de inte ännu i flor?” frågade Scrooge.

”Visserligen; dock skulle jag hellre önska, att de inte vore det.”

”Trampqvarnen och fattiglagen äro också i full verksamhet, eller hur?”

”Ja, bägge två, sir!”

”Det var väl; vid det ni först sade blef jag verkligen rädd, att någonting hade kommit i vägen, som afbrutit deras nyttiga verksamhet,” sade Scrooge. ”Jag är glad att det inte förhåller sig så.”

”I den öfvertygelsen att man genom de medel, ni nämnt, sörjer lika otillräckligt för den fattiges inre som för hans yttre menniska, ha några bland oss ämnat hopsamla en liten summa till att skaffa församlingens fattiga mat, dryck och vedbrand under helgen. Vi ha valt denna tid, emedan fattigdomen nu kännes mera bitter än eljest, och den rike är mer stämd för välgörenhet. Hur mycket får jag äran anteckna er för?”

”För ingenting!” svarade Scrooge.

”Ni önskar förbli okänd?”

”Jag önskar få vara i fred,” sade Scrooge. ”Efter ni fråga, hvad jag önskar, mina herrar, så är det verkligen min önskan. Jag ämnar inte söka några nöjen för mig sjelf under julen, och jag har inte råd att skaffa lättjefulla menniskor roligt. Jag bidrar till att upprätthålla de inrättningar, jag nämt; de kosta tillräckligt mycket, och de som äro illa deran, kunna vända sig till dem.”