kommer Will att tillbringa hos mig, så att nog får jag så mycken förströelse jag behöver.“
„Jag förlåter dig aldrig, om du inte kommer på mina bjudningar“, sade Fanny, då Polly tystnade, medan Tom småfnissade för sig själv över idén att kalla en brors påhälsningar ’förströelser’.
„På en mindre bjudning, dit man kan gå i en enkel svart sidenklänning, kan jag alltid komma, men de större få vi inte tänka på; tack emellertid för välmeningen!“
Det var förtjusande att se den beslutsamma min, varmed Polly yttrade detta; ty hon kände sin svaghet, och hade föresatt sig att icke kosta på sig någonting utöver den där svarta sidenklänningen. Fanny sade ingenting vidare, ty hon ansåg sig säker att Polly skulle ge vika när frågan förekom på allvar, och hon funderade redan på att ge henne en vacker kostym till julklapp, så att den ursäkten skulle bliva undanröjd.
„Hör du, Polly, skulle du inte vilja undervisa några utav oss ungherrar, också? Det är någon som önskar att jag skall lära mig spela, och jag vill hellre ta lektioner av dig än utav någon signor Tampa Tangento“, sade Tom som började finna samtalet mindre intressant.
„Å, jo; Om någon utav er, gossar, verkligen vill lära sig på allvar och skicka sig ordentligt, så vill jag ta emot honom, men jag kommer att ta extra betalt“, svarade Polly med en skalkaktigt gnistrande blick, ehuru hennes min i övrigt var fullkomligt allvarsam och hennes ton förtjusande affärsmässig.
„Kors, Polly, inte är Tom någon gosse; han är ju tjugu år, och han påstår att jag bör bemöta honom med aktning, för resten är han förlovad och kråmar sig inte litet, må du tro“, inföll Rosa, som betraktade sin bror som en högst vördnadsbjudande personlighet.
