Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Vem är den lilla lyckliga?» frågade Polly, och tog nyheten som ett skämt.

»Trix; kors, visste du inte det?» svarade Rosa, som om det varit en tilldragelse av världshistorik betydelse.

»Nej, är det sant, Fanny?» frågade Polly och vände sig till sin väninna med en min av yttersta överraskning, medan Tom antog en imponerande ställning och låtsade tankspriddhet.

»Jag glömde att tala om det i mitt sista brev, det är nyss eklaterat, ehuru vi inte tycka om det särdeles», anmärkte Fanny, som skulle hava föredragit att själv bliva förlovad först.

»Det är ett ganska nätt parti, och jag är fullkomligt belåten», tillkännagav mrs Shaw och vaknade ur sin halvslummer.

»Polly tycks inte tro det. Ser jag inte ut som den lyckligaste människa under solen kanske?» frågade Tom, undrande om det kunde vara medlidande, som han läste i dessa ögon, som betraktade honom.

»Nej, det tycker jag inte», svarade hon långsamt.

»Hur tusan skall då en fästman se ut?» utbrast Tom, nästan stött över den köld, varmed hon mottog den stora nyheten.

»Som om han lärt sig att tänka på en annan bra mycket mer än på sig själv», svarade Polly med en hastig rodnad och plötslig mjukhet i rösten, då hennes blick vände sig bort från Tom, som ända från den yttersta locken av sitt bruna hår till tåspetsen på sina fina stövlar var fulländad sprätt.

»Tom kommer till korta; jag håller med dig, Polly; jag har aldrig tyckt om Trix, och jag hoppas det endast är en ungdomsfantasi som snart dör en naturlig död», sade mr Shaw, som endast med svårighet tycktes undgå att falla i djupa grubblerier, oaktat pratet som pågick omkring honom.

Shaw junior, som fann sig högst förolämpad över den vårdslösa ton, varmed man talade om hans förlovning, försökte antaga en ytterst likgiltig min, och då det icke lyckades honom,

98