Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


så munter som någonsin, koketterar förskräckligt med vem som kommer i hennes väg och slår dunster i ögonen på Tom. Jag tror verkligen inte att han tycker om henne hälften så mycket som han låtsar, men nog håller han ut med henne i både vått och torrt, hellre än att göra som Banks.“

„Stackars Tom!“ var allt vad Polly sade, när Fanny berättat sin historia medan de sutto och viskade i soffhörnet.

„Min enda önskan är att Trix skall slå upp före våren, hon brukar alltid göra så för att vara fri och börja på nytt under sommaren. Tom gör det ingenting, men det förargar mig att han skall göra sig till narr av purt medlidande, ty han är verkligen manligare än han tycks vara, och jag vill inte att någon skall plåga honom.“

„Ingen utom du själv“, sade Polly småleende.

„Nåja, det är inte mer än billigt; han är stygg ibland, men i alla fall håller jag nästan utav honom. Jag har blivit så led vid de andra löjliga sprättarna, och när Tom är vid gott lynne, är han ganska snäll och riktigt trevlig.“

„Det gläder mig att höra“; sade Polly och antecknade förhållandet i sitt minne.

„Ja, och när farmor var sjuk, var han riktigt öm. Jag visste inte att gossen hade så mycket känsla. Hennes död grep honom djupt, ty fast han inte sade mycket, var han likväl helt allvarsam och stadig en lång tid. Jag försökte att trösta honom, och vi hade två eller tre rätt angenäma samtal och tycktes nu först lära känna varandra. Det var riktigt roligt, men såsom vanligt hos oss, räckte det goda förhållandet icke länge. Vi började snart på det gamla sättet igen, och nu gnabbas vi med varandra alldeles som förr.

Fanny suckade, gäspade och sjönk tillbaka i sin vanliga liknöjda ställning, liksom om den korta eggelse, som förorsakats av Pollys ankomst redan börjat minskas.


100