„Följ med mig hem och se på mitt lilla, trevliga rum. Det har klarnat nu, och friska luften skall göra dig gott. Kom bägge två, så skall vi ha litet roligt som förr i världen“, sade Polly, ty den röda solnedgången skimrade nu i väster och tycktes bjuda dem ut.
De samtyckte, och snart gingo alla tre hastigt framåt på väg till Pollys nya hem vid en tyst gata, där några gamla träd susande om sommaren och morgonsolen sken behagligt om vintern.
„Uppför en rankig trappa
går vägen till mitt rum“,
sjöng Polly, i det hon skyndade uppför två avsatser av breda, gammalmodiga trappor och öppnade en dörr, varigenom ett inbjudande skimmer utströmmade från eldstaden innanför.
„Här ser du mina favoriter, Rosa“, tillade Kon och stannade på tröskeln samt vinkade åt flickorna att hålla sig tysta.
På mattan framför eldstaden låg en grå kattunge och gassade sig helt makligt i värmen, och strax bredvid, betänksamt vaggande på ett ben, stod en liten trind kanariefågel, som bligade med sitt klara öga på de nykomne, uppgav en högljudd drill liksom för att väcka sin kamrat, flög därefter rakt på Pollys axel och utbrast i en munter sång för att hälsa matmor välkommen hem.
„Tillåt mig presentera min familj“, sade Polly, „den här lilla skrikhalsen kallade gossarna Nikodemus, och den där lättjefulla katten heter Askfot, emedan den helst njuter sitt sorgfria väsen i askan. Tag nu utav er och låt mig göra mina skyldigheter som värdinna, ty ni skall stanna till te, och vagnen kommer och hämtar er klockan åtta. Jag avtalade det med mamma medan ni klädde er.“
„Jag vill se alltihop“, sade Rosa, sedan de tagit av hattarna och värmt sina händer.
