„Du skall så få, och jag tänker det skall roa er att se mina husliga anordningar.“
Pol!y visade dem sitt rike och alla skämtade däröver. Det stora pianot tog så mycket utrymme att det icke fanns plats för en säng, men Polly utvecklade med stolthet vilka resurser hon ägde i sin stora länstol med det blommiga kattunsöverdraget, ty när ryggen fälldes ned och sitsen lyftes upp, fanns däruti nödiga sängkläder. „Mycket bekvämt, som ni ser, och ändå ur vägen om dagen, ty två eller tre utav mina elever komma att gå till mig“, förklarade Polly.
Vidare låg över den urblekta yllemattan en smalare av rent linne, den lilla gungstolen och sybordet stodo vid ena fönstret, och murgrönan slingrade sig över det andra och skänkte sin skugga åt de små banketterna, som försiggingo i denna vrå. Bokhyllan hängde över soffan, ett par tavlor på väggarna och en stor vas med höstblommor och gräs prydde den låga spiselkransen. Det var ett litet, anspråkslöst rum, men Polly hade gjort van hon kunnat för att få det trevligt, och det hade redan ett hemlikt utseende med den muntra elden och de små favoriterna som sjöng och spann på mattan.
„Så nätt allting!“ utropade Rosa, då hon steg ut ur det stora kontoret, där Polly hade sina förråder. „Ett så näpet tekök och kastrull, och servis för två, och en mängd goda saker att äta. Skulle vi inte ha litet rostat bröd till teet, Polly, så får jag göra det med den nya rostgaffeln; det är så roligt att leka kokerska.“
Fanny var icke så hänryckt som hennes syster, ty hennes öga upptäckte många spår av vad hon tyckte likna fattigdom, men Polly var så glad, så nöjd med sitt lilla hem, så full av glada förhoppningar och planer, att hennes vän icke hade hjärta att anmärka någon brist eller föreslå några förbättringar, utan satt där hon blivit ombedd, skrattande och pratande medan de andra gjorde teet i ordning.
