TIONDE KAPITLET.
Förbjuden frukt.
„Jag riktigt ängslas efter någonting roligt“, sade Polly för sig själv, då hon en morgon framemot vårsidan öppnade sitt fönster, då solskenet och den friska luften satte hennes blod i ett häftigt omlopp, medan hennes ögon gnistrade av ungdom, hälsa och överflödande livslust. — „Jag får verkligen lov att slå mig lös och roa mig litet: det är alldeles omöjligt att vara stadig längre. Men vad skall jag göra?“ Polly kastade brödsmulor ut till duvorna, som dagligen kommo för att matas, och medan hon betraktade deras glänsande halsar och rosenröda fötter, bråkade hon sin hjärna för att hitta på något ovanligt förtjusande sätt att roa sig, ty hon hade så länge hållit sina livsandar innestängda, att de befunno sig i ett tillstånd av tygellös upphetsning.
„Jag skall gå på operan“, underrättade hon duvorna helt plötsligt. „Det är kostsamt, det vet jag, men det är utmärkt roligt, och musiken är en sådan njutning för mig. Jaha, jag skall skaffa ett par biljetter så billiga som möjligt, skicka ett par rader till Will — stackars gosse, han behöver ett litet nöje han, såväl som jag — och så gå vi och roa oss i en vrå liksom Charles Lamb och hans syster brukade göra.“
Och därmed smällde Polly igen fönstret till sina små, söta pensionärers ledsnad och började flyga omkring helt ivrigt, sjungande och pratande för sig själv, liksom det varit henne
136
