omöjligt att hålla sig stilla. Hon begav sig ut tidigt till sin första lektion för att hinna köpa biljetter, i hopp att, i det hon stack en femdollarssedel i fickan, de skulle icke vara alltför dyra, ty hon kände på sig att hon icke skulle kunna motstå frestelsen. Men hon slapp undan någon själskamp, ty när hon kom fram, trängdes en mängd ivriga köpare kring beljettluckan, och av de missnöjda ansikten, som vände sig därifrån, kunde Polly sluta att det icke fanns någon förhoppning för henne.
„Nå, stor sak! Jag går väl någon annanstans, ty roligt skall jag ha“, sade hon med orygglig beslutsamhet, ty missräkningen tycktes endast egga hennes håg. Men affischerna hade ingenting lockande att erbjuda, och hon blev tvungen att gå till sitt arbete med pengarna brännande i hennes ficka, och alla möjliga förslag i huvudet. I stället för att gå hem till middagen, gick hon och tog sig en glace, i det hon bemödade sig att känna sig glad och festligt stämd på egen hand. Det misslyckades emellertid i det närmaste, och efter en tur kring tavelgallerierna gick hon att ge Rosa en lektion, ehuru det föll sig litet hårt att lägga band på sin längtan och åter sänka sig ned till en stadig musiklärarinna.
Lyckligtvis skulle hon icke länge behöva lägga band på sina känslor, ty det första Fanny yttrade var:
„Nå, följer du med?“
„Vart?“
„Har du inte fått min biljett?“
„Jag har inte varit hemma till middagen.“
„Tom vill att vi skola följa med på operan i kväll och — —“
Längre hann icke Fanny, ty Polly uppgav ett litet anskri av hänryckning och slog ihop händerna.
„Om jag följer med? Naturligtvis! Jag har varit utom mig av längtan att få gå hela dagen; försökte få biljetter i morse men lyckades inte; gått och grämt mig däröver ända sen, och
