Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

vi kunna icke vara dig förutan“, samt förde henne med sig tillbaka till biblioteket.

Därpå hade de ett långt samtal, ty de gemensamma bekymren tycktes värma och stärka släktkärleken och förtroendet, och då mr Shaw redogjorde för sin brydsamma belägenhet, för såvitt de kunde fatta den, lyssnade de unga och förebrådde sig var i sin stad att hava rusat framåt så blint och sorglöst, medan stormen drog sig tillsammans och den stackars mannen stått ensam att möta den. Nu hade åskslaget kommit, och då de kände att det icke dödat dem, började de, sedan den första förskräckelsen var överstånden, att finna en halvt ängslande, halvt angenäm retelse i att tala därom, uppmuntra varandra och visa sig ovanligt vänliga, såsom då en plötslig regnskur driver två eller tre personer att söka skydd under samma paraply.

När de skildes åt för aftonen, smög sig Polly först undan, för att lämna de övriga ostörda, men kunde icke avhålla sig från att stanna utanför och se huru ömt flickorna togo god natt av sin far. Tom kunde icke få fram ett ord, ty män kyssas icke eller smeka varandra under tårar, när de känna som djupast, och allt vad han kunde göra för att uttrycka sitt deltagande och sin botfärdighet, var att trycka sin fars hand med en min av aktning, ånger och hängivenhet, och därefter rusa uppför trapporna som om furierna varit honom i hälarna, vilket de även voro i en ny och mildare form.


7*