och mina ömma läsarinnor förstå säkerligen vad som räddade den.
„Balklänningarna kunna vi helt säkert lägga undan till nästa är“, återtog Polly, då hon kom till en hög som skiftade i alla regnbågens färger.
„Min tid är förbi, och jag kommer aldrig att nyttja dem mer“, sade Fanny lugnt.
„Du behövter inte spara några gamla sidenklänningar åt mig; jag tänker inte bli en fin dam när jag blir stor, utan, jag skall bli bondhustru och kärna smör och ysta och ha tio barn och göda svin“, inföll Rosa i ett enda entusiastikt andetag.
„Det tror jag nog, bara du kan få någon lantpatron“, sade Fanny.
„Å, jag skall ha Will; jag frågade honom, och då svarade han: ’Jo jo’. Han skall predika om söndagarna och sköta jordbruket för resten. Jaha, det är säkert, det, och ni behöver inte skratta, för vi ha gjort upp alltsammans“, sade Rosa med komisk värdighet, i det hon provade en gammal vit hatt och undrade om en prästhustru kunde nyttja strutsfjädrar när hon for till kyrkan.
„Härliga oskuld! Skulle du inte önska att du vore ett barn och vågade yttra allt vad du tänker?“ mumlade Fanny.
„Jag skulle bara velat se Wills min, när Rosa friade till honom“, svarade Polly med en nick som bättre än hennes ord besvarade hennes väninnas yttrande.
„Några nyheter från någon?“ viskade Fanny och låtsade mycket noga undersöka en klänningsärm.
„Fortfarande söderut; måste inte blivit underrättad om de senaste tilldragelserna; det förklarar frånvaron“, svarade Polly.
„Jag tror sir Philip blev djupare sårad än någon kunde antaga“, sade Fanny.
