sätta på dig din bästa hatt och långklänning“, sade Fanny i det hon försökte fästa på sig sin egen hatt på ett sätt som trotsade alla tyngdlagarna.
„Jag skall göra det, om du tycker den här inte ä’ vacker nog“, svarade Polly och skyndade in till sig för att kläda sig fin, hon också, av fruktan att hennes väninna skulle skämmas för henne om hon vore alltför enkel.
När de båda flickorna kommo fram till skolan och Polly fick se alla de unga damerna som sutto där fint klädda och allmänt samtalande blev hon mycket förlägen. Flickorna betraktade henne med en lång och kall blick, som tycktes vara lika mycket på modet som att nyttja glasögon. De nickade nedlåtande när Fanny presenterade henne, sade någonting artigt och makade åt sig för att ge henne plats vid bordet, kring vilket de sutto och väntade på monsieur. Några av de mera uppsluppna övade sig i åtskilliga, besynnerliga attituder, några lutade sina huvuden tillsammans över små biljetter, nästan alla åto konfekt, och allesammans snattrade som skator. Polly, som artigt blivit bjuden på karameller, satt och såg på dem och lyssnade och kände sig helt obetydlig ibland alla dessa unga, eleganta fruntimmer.
„Säg har ni läst ’Spökbruden’? Det ä’ någonting rivande, det! Man riktigt slåss om den i bokhandeln; fastän somliga föredraga ’Puppa och Fjäril’. Vilkendera tycker ni bäst om?“ frågade en blek flicka Polly, i ett ögonblick då det allmänna samtalet blev något mindre bullersamt.
„Jag har inte läst någondera.“
„Då måste ni göra det. Jag avgudar Guy Livinstone’s böcker, och Yate’s också. Ouida’s ä’ min förtjusning, fastän de äro så långa att jag blir trött, innan jag hinner till slutet.“
„Jag har inte läst någonting sedan jag kom hit, utom en av Mühlbachs noveller. Dem tycker jag om för det ä’ historia i
20
