som hon uttryckte sig få en liten promenad. Polly höll sig mycket grannlaga efteråt och roade sig med att betrakta butikfönstren, till dess Fanny, som även under så intressanta omständigheter icke kunde helt och hållet glömma sina skyldigheter, tog henne in i ett tavelgalleri och uppmanade henne att njuta av konstverken därstädes medan de vilade. Den lydiga Polly gick igenom rummen flera gånger och betraktade tavlorna med en kännares intresse, såsom det tycktes, under det hon bemödade sig att icke höra det halvkvävda samtalet mellan paret på soffan. Men hon kunde inte undgå att fråga sig vad Fanny fann så intressant i redogörelsen för en modern kofta à la Bismarck, och varför hon behövde lova så högtidligt att icke glömma bort eftermiddagskonserten.
Då Fanny slutligen steg upp, mötte henne en förebråelse i Pollys trötta anletsdrag; hon tog hastigt avsked av den lille gentlemannen och begav sig på hemvägen, sägande förtroligt i det hon stack sin ena hand i Pollys muff:
„Nu, Polly lilla, får du inte säga ett ord om Frank Moore, annars tror jag pappa vrider nacken av mig. Jag bryr mig inte alls om honom, och han tycker om Trix; men de ha blivit osams, och han vill reta henne genom att kurtisera mig litet. Jag bannade honom duktigt, och han lovade att försona sig med henne. Vi gå allesammans på eftermiddagskonserten och roa oss, och Belle och Trix komma också dit i dag; och om du bara ä’ tyst, så blir allting bra.“
„Jag ä’ rädd att det inte gör det, ändå“, svarade Polly, som inte var van vid några hemligheter och tyckte det ganska svårt att bevara även en obetydlig sådan.
„Var inte ängslig, barn. Det ä’ ju ingenting som rör oss; vi bara gå och njuta av musiken, och inte ä’ det vårt fel om andra slå sig på kurtis“, sade Fanny otåligt.
22
