mera spetsar på sina små krås och manschetter. Hon suckade efter en medaljong och tänkte för första gången allvarsamt på att fästa upp sina vackra lockar över hjässan och skaffa sig „valk“. Hon behöll likväl dessa små sorger för sig själv, sedan hon skrivit för att fråga sin mor, om hon fick ändra sin bästa dräkt till likhet med Fannys, och fått följande svar:
„Nej, barn lilla; kostymen är passande och vacker som den är, och det gamla, enkla modet är det bästa. Jag vill inte att min Polly skall bli älskad för sina kläders skull, utan för sin egen; och därför får du nyttja de enkla klänningar, som mamma gjorde sig ett nöje av att ställa i ordning åt dig, och låta de andra ha sina paniers. Det finnes ingen så obetydlig här i världen, att han icke kan utöva inflytande på något sätt, och kanske att min lilla flicka kan göra någon nytta genom att visa andra att ett förnöjt sinne och ett glatt anlete äro bättre prydnader än själva Paris kan åstadkomma. Du vill ha en medaljong, barnet, och jag skickar dig härmed en, som jag fått av min mor för några år sedan. Pappas porträtt sitter på den ena sidan och mitt på den andra; och när du känner dig litet bekymrad, så se på in talisman, så tror jag nog det skall bli solsken i sinnet igen.“
Och så gjorde det även, naturligtvis, ty det bästa trollmedel fanns inneslutet i den lilla nätta asken, som Polly bar innanför klänningslivet och kysste så ömt morgon och afton. Föreställningen att hon kunde uträtta något gott, huru obetydlig hon än var, gjorde henne mycket noggrann om sina ord och handlingar och så ytterst angelägen att hålla sitt sine förnöjt och sitt ansikte glatt, att hon alldeles glömde bort sina kläder och narrade andra att göra så med. Hon visste inte att hennes gamla släta klänningar voro vackra just genom deras gammalmodiga enhelhet, och att ett okonstlat väsende förskönade den lilla flickan, som bar dem.
