FJÄRDE KAPITLET.
Småsaker.
Mr Shaw var mycket snäll mot Polly, ty han tyckte om hennes blygsamma, tjänstvilliga sätt, och hon var så tacksam för hans ynnestbevis, att hon snart glömde sin rädsla för honom och visade honom sin tillgivenhet genom alla slags små förtroligheter, som utomordentligt behagade honom. Hon brukade följa honom genom parken, när han gick till kontoret om morgnarna, och samspråkade med honom mycket livligt under vägen sägande sitt: „Adjö!“ med en nick och ett småleende, när de skildes vid stora grinden. I början brydde sig mr Shaw inte stort om det, men snart saknade han henne, om hon uteblev, och fann att någonting friskt och behagligt följde honom hela dagen, om en liten, gråklädd gestalt med ett själfullt ansikte, en glad röst och en liten hand, förtroligt sluten i hans, följde honom genom den ödsliga, vinterklädda parken. När han kom hem sent, fägnade det honom att se ett brunlockigt huvud, spejande efter honom genom fönstret, och finna sina tofflor framsatta, sin tidning på sin plats och ett par kvicka fötter, ivriga att passa upp på honom. „Jag önskar Fanny vore mera lik henne“, tänkte han ofta då han betraktade flickorna, medan de trodde honom fördjupad i politiken eller börsberättelserna. Den stackars mr Shaw hade haft så brått att bli rik, att han icke haft tid att lära sina barn att älska honom; nu hade han mera ledigt, och då hans son och flickor
38
