„Gå på nu, Polly“, sade den unge sultanen en afton, då hans lilla Scheherazade satte sig ned i sin lilla karmstol, sedan hon skött om elden, till dess det blev ljust och trevligt i rummet.
„Jag känner mig inte hågad för sagor i kväll, Tom. Jag har talt om alla jag vet, och jag kan inte hitta på några flera“, svarade Polly och lutade huvudet mot handen med en så sorgsen min, att Tom aldrig sett maken hos henne. Han betraktade henne ett ögonblick och frågade därefter nyfiket:
„Vad var det du tänkte på nyss, när du satt och stirrade i elden och blev allt dystrare och dystrare?“
„Jag tänkte på John.“
„Skulle du inte vilja berätta litet för oss om honom? Du sa’ en gång att du skulle göra det; men vill du inte, så får det vara“, sade Tom och sänkte aktningsfullt sin sträva röst.
„Jag talar mycket gärna om honom; men det ä’ inte mycket att berätta“, svarade Polly, tacksam för det intresse han visat. „När jag sitter här hos dig, kommer jag ihåg hur jag brukade sitta hos honom, när han var sjuk. Vi hade för övrigt så många roliga stunder, att det gör mig riktigt glad när jag nu tänker på dem.“
„Han var rysligt snäll, var han inte det?“
„Nej, men han försökte att vara det, och mamma säger att då ä’ hälften vunnit. Vi tröttnade väl ibland på våra försök, men vi höllo uti med att fatta föresatser och strävade duktigt för att hålla dem. Jag tror jag inte kom så särdeles långt, men John lyckades bättre och blev mycket omtyckt av alla.“
„Grälade ni aldrig, såsom vi bruka?“
„Jo bevars, ibland, men vi kunde aldrig vara onda länge, utan försonade oss med varandra så fort som möjligt. John brukade alltid komma först och säga: ’Klart igen, Polly!’ så vänligt och muntert, att jag inte kunde låta bli att skratta och bli sams med honom på fläcken.“
48
