„Han kunde väl en hel hop?“
„Jo, det tror jag visst, för han tyckte om att läsa och ville gå framåt, så att han skulle kunna hjälpa pappa. Man sa’ att han var en präktig pojke, och det gjorde mig så stolt att höra det; men man visste inte hälften hur klok han var, för han skröt aldrig. Jag tänker systrar ä’ alltid stolta över sina bröder, men jag tror inte att många flickor hade så mycken rätt att vara det som jag.“
„Det synes nog att du inte har mycket reda på det; de flesta flickor bry sig inte ett dugg om sina bröder.“
„Ja, men det borde de åtminstone, och de skulle nog göra det, om gossarna voro lika snälla mot dem som John var mot mig.“
„Nå, vad gjorde han då?“
„Han höll så innerligt utav mig och skämdes aldrig att visa det!“ utbrast Polly med en snyftning, som gjorde hennes svar helt vältaligt.
„Vad dog han utav, Polly?“ frågade Tom allvarligt efter en liten paus.
„Han blev skadad under kälkåkning i fjol vintras; men han talade aldrig om, vem som var skulden till det, och han överlevde det bara en vecka. Jag hjälpte till och skötte honom; och han var så tålig, att jag många gånger undrade på honom, för han pinades rysligt hela tiden. Han gav mig sina böcker och sin hund och sina duvor och sin stora kniv, och sade: ’Adjö, Polly’, och till sist så kysste han mig, och då … ack John! John! om du kunde komma tillbaka!“
Stackars Pollys ögon hade blivit fulla av tårar och hennes läppar darrade alltmer och mer, och när hon kom till det där: „Adjö“, kunde hon inte fortsätta, utan höljde sitt ansikte och