„Å, vi ska nog få hit henne på något sätt. Det där lilla rummet kommer alltid att kosta något, och hon kan så gärna vara hos oss, även om hon undervisar. Hälsa henne det ifrån mig“, sade mr Shaw.
„Jag är säker på att hon inte går in därpå; ty om hon föresätter sig att vara oberoende, skall hon nog vilja vara det fullkomligt“, svarade Fanny, och mrs Shaw hoppades innerligt därpå. Det kunde väl gå an att gynna den lilla musiklärarinnan, men att ha henne i huset vore just icke angenämt.
„Jag skall göra vad jag kan för henne hos mina vänner, och jag tänker hon skall nog reda sig bra med några små elever att begynna med. Om hon börjar förståndigt, låter betala sig bra nog och får några goda namn som skaffa henne entré i våra finare familjer, tvivlar jag visst inte att hon lyckas, ty jag får tillstå att Polly för sig som en fullkomlig dam“, anmärkte mrs Shaw.
„Hon är en mäkta söt unge, och det var roligt att hon kommer att bli kvar i staden; jag skulle likväl tycka mera om att hon inte bråkade med de där lektionerna, utan stannade hos oss och roade sig“, sade Tom lättjefullt.
„Jag tvivlar visst inte att hon skulle känna sig högst smickrad tillåtelsen att ägna sin tid åt ditt nöje, men hon har inte att bestå sig några dyrbara lyxartiklar och tycker inte heller om kurtis, så att du får väl låta henne vara i fred och sola sig av din åsyn endast så ofta som hennes göromål tillåta“, svarade Fanny i den sarkastiska ton som blivit henne en vana.
„Du börjar bli en riktig gammal argbigga, Fanny, kärv som en citron och två gånger så sur“, genmälde Tom och såg ned på henne med en överlägsen min.
„Tyst, barn, ni vet att jag inte tål vid något som liknar sig till träta. Ge mig min shetlandsschal, Rosa, och lägg en kudde bakom min rygg.“
