man de stånden stå qwar, som hafwa gjort någon början til knytning, om de woro än så små, och sedan man i trägårdskällarn tillagat en sandlafwe neder wid golfwet, tager man de nämde stånden warligt up med en spade at roten ej skadas, låter så mycket mull följa med som wil sitta qwar, och planterar dem deruti, et godt stycke ifrån hwarannan, emedan de innan wåren blifwa så stora på widden, at man måste lägga stöd under dem; på detta sättet är kåhlen frisk som en nötkjerna hela wintern, och måste de största hufwuden altid wäljas först, ty stå de för länge, spricka de, och stocken framskjuter et litet nytt hufwud.
At laga hwitkåhl så at han ej wäcker olägenhet för swaga magar.
Små hårda hufwuden äro härtil de tjenligaste; man skär dem i 4 klyften, nedlägger dem, hälst uti en stengryta med täpt låck, hwarftals med färskt och godt oxekött, litet salt, några bitar smör, en knippa af Mejram och Basilika, samt en god slef mellansirap, som gör kåhln mör och snarkokad. Derpå slår man så mycket watten, at det står wäl öfwer altsammans. NB. Kåhln utgör sista hwarfwet och lägges kårfwen der åfwan på, om någon sådan brukas.
Man sätter sedan grytan på koleld, at jämnt och sakta koka til des man wid försöket känner at kåhlen är mör och fullkokad; då slår man på honom et par slefwar af den Bouillonen som wid grytstek är omtalt, och bränner af honom med smör och mjöl. När man anrättar honom, bör först alt det feta skummas bort, som står åfwanpå, kåhlklyfterna
