En matmoder får ej wara lika nögd uti sit folks matredning; hon måste dageligen tilse, at den handteras lika snygt och renligt, som den hon ärnar för egen mun; ju enfaldigare och gröfre spis, ju angelägnare, at den blir rätt lagad, så framt han skal blifwa ätlig.
Om så tilfälle gifwes, bör hon ej låta tjenstefolket äta i det köket hwarest maten tillagas för herrskapet; ty då steklukten sticker dem i näsan, och andra goda saker lysa dem i ögonen, är ju naturligt, at de då äta sin grofwa spis med afwund och osmak? Sanningen häraf skönjes i bondens lugn på kosthållets wägnar, som kan sätta drängen med sig wid bordet, och af den ständiga ofrid, som på denna sidan regerar uti herrskaps hus.
Det är ingen hushållning, at för några dalers bättre köp taga elaka waror för tjenstefolket. Sill och ströming äro en god spis, och skulle i brist af så ymnog tilgång, wisserligen blifwa hos oss räknade ibland de läckrare fiskslagen; men tilärnade, at wara i dagligt bruk, behöfwer man ej mera än gå til sig sjelf, huru man då skulle benöja sig med sur sill och härsk strömming? Om tjenstefolket i slikt fall göra sig upstudsige, om de för sin mun snilla ehwarest de kunna, så blir skadan deraf i längden större, än om man wid inköpet betalt några plåtar mera för goda waror.
Så wida saltfisken utgör det mästa såflet på sällskapets bord, måtte den wara så tillagad, at den blir ätlig. Om kokerskan tilhålles, at aftonen förut, borttaga hufwudet af strömingen, slå en liten skopa watten på honom, som uplöser den starka sältan, gör honom utswäld och mera behaglig