åtminstone en gång i weckan för at göra deras tarfliga bord mera hyggligt; och om då deras bröd, deras dricka är riktigt tillagadt; den ost och det smör, som bestås dem, äfwenså om det fläsket och köttet som en eller annan gång i weckan hugnar dem, är lagom salt, fritt från härsknad eller maskar; och de tider iakttagne då deras förplägning infaller, som under tjenstetiden är en högst muntrande sak; så böra de klagande af dem, anses för nidingar, och wid första tilfälle blifwa sin goda tjenst förlustige.
Då man fritager sig ifrån de öma känslor, som den wälgörande naturen i mer och mindre mått tildelt menniskan; så kunde man wäl til någon del bifalla den allmänna sägen: at tjenstefolket böra wara nöjda med alt, så wida de ändå en gång få wid egna bord hålla tilgodo sina strömings nackar och dylikt mera; men så snart man går til sig sjelf, ombytes sakens natur, wid skiftet af mitt och ditt; ty böra wi såsom husbönder ej hota dem med deras framtid; med så wårda och föda dem, som om försynen förbytt oss eller wårt rum i werlden uti deras ställe, och som wi då wille hafwa blifwit handterade.
Om man ej i början wändt sig til unga och okunniga matmödrar, så borde desse sista uptekningar anses med åtlöje; men som kokerskor för tjenstefolket merendels träffas både okunnige och wårdslöse, händer ofta, at de, medelst bortskämd spis, upstudsa eller förjaga de bästa tjenstehjon, och förorsaka dymedelst husbonden en betydande förlust. Hwarföre det ej bör anses för obilligt, at underrätta en ung wälmenande matmoder om bästa sättet, at göra den gröfre spisen smaklig; på det hon
