wändande med en knif at det blir jämnt och wäl brändt, så at det ser ut som socker. Sedan det är blifwit kalt, stötes det i en mortel til et fint pulfwer; häraf tages et matskedblad och lägges uti et qwarter starkt thewatten, som är upblandadt med et skedblad hwit honing, et jungfrumått ätticka, et halft dito bränwin. Detta omskakas wäl och nytjas ljumt til gurgelwatten, flere gånger om dagen, hwargång man gurglat sig, kan det sköljas efter med swagt thewatten, för den skarpa smakens skull.
De största curer äro gjorda med detta ringa medel, och må hwar och en, som behöfwer det, göra sig hopp om en snar och wiss hjelp.
För tårsken gör man wattnet starkare af alun, men utesluter bränwinet, och lägger i des ställe et skedblad fahlaska, som är tagen af rena björkkohl, samt litet saffran; watnet hålles då i munnen så länge man kan i sänder, och om något litet skulle komma ned i halsen skadar det intet.
För munskåll eller hudlöshet i munnen och på läpparne.
Man håller då en bit af den ostötta brända alun i munnen, spåttar ut det tunna men behåller biten qwar til des han är bortsmält, då plågan som i sig sjelf är rätt swår, inom några få stunder aldeles förswinner.
För tandwärk stötes bränd alun, bindes in uti en liten klut och lägges på tanden til des det är bortsmält.
Emot Diarhé och Rödsot.
Gifwes ingen bättre Cur allenast den nyttjas i början af sjukdomen, än 8 eller 9 hela
