116
gestalt af en allvarlig, långskäggig gubbe, med ljungeldar i ögonen och åskdunder i rösten. Aldrig infinner han sig förr, än en direkt öfverträdelse af något af de tio budorden kommer i fråga. Men då infinner han sig också och ryter, så att märgen fryser i mina ben, och jag svarar med bäfvande läppar: «vördade farbror! — haf misskundsamhet! Jag skall — ja, jag skall ta mej tusan! — bättra mig.» Lilla samvetet åter uppträder i skepnaden af en guvernant, som med sin solfjäder pekar på alla de småfel, jag begått — vi vilja kalla dem a, b, c, d etc. — och på alla de smådygder, jag uraktlåtit — vi vilja kalla dem α, ß, γ, δ etc. — och gnatar mycket under tiden. Om dagarna brukar lilla samvetet oftast sofva, men om aftnarna är bemälte mamsell förbålt vaken och kry, samt infinner sig då och oroar mig med sin solfjäder och sitt gnat. Någon synnerlig respekt inger hon mig icke, utan vågar jag att till och med småträta med henne.
Hvad har du uträttat för godt i dag? frågade lilla samvetet — medan jag, såsom nyss nämndes, höll på att kläda af mig.
Min bästa mamsell! — svarade jag — ingenting annat än roat mig.
