I denna oration urladdade jag min harm
öfver det usla representationsförslaget. Men sedan
harmen var urladdad, återstod en bitter sorg i
min själ, liksom en vidrig dryck återstår i en
flaska sodavatten, sedan kolsyran fräst bort
derur. Jag sörjde öfver att fan tar fäderneslandet
och icke dess reformatorer. Jag sörjde öfver att
dessa, som börjat med »parturiunt montes» eller
maximen »rättvisa åt alla», slutat med »mascetur
ridiculus mus» eller maximen »rättvisa endast åt
penningen». Jag sörjde, så att jag suckade; och
suckande började jag min klädsel. Med en suck
drog jag på mig stöflarna, med en suck byxorna;
med en suck — är det icke bra rörande? —
grep jag efter mina hängslen, då — knack, knack,
knack — en knackning hördes på rutan.
Jag såg mig om och märkte, att en qvist af det utanför fönstret stående päronträdet slog emot glaset. Det var ej vinden, som satte qvisten i rörelse — ty full stillhet rådde i atmosferen — utan en liten sparf, som satt der och gungade. Han tittade helt fryntligt på mig och nickade god morgon ett par tre gånger. Sedan tilltalade han mig på fogelspråket och sade: tirlirili!
Såsom skald, måste du hafva fogelspråket på dina fem fingrar och således vet du, att tirlirili är ett mycket innehållsrikt ord. Du vet, att det
