14
för det första innehåller en jubelsång öfver naturens skönhet; för det andra ett bevis att lifvets fröjder mer än tiodubbelt motväga dess vidrigheter, och för det tredje en uppmaning till njutning och till tacksamhet mot försynen. Likaledes vet du, att denna jubelsång är så hänförande, detta bevis så öfvertygande, denna uppmaning så lockande, att endast en stock eller en gråsten kan motstå dem. Men jag är icke en stock eller en gråsten; också motstod jag dem icke. Till följe af »tirlirili» skickade jag min sorg och hennes mamma, politiken, åt fanders samt önskade det värda paret en lycklig resa.
Den lilla sparfven flög sin kos, sedan han, för bättre minnes skull, sagt tirlirili ett par gånger till. Onekligen hade han gjort mig en stor tjenst; ty han hade återgifvit mig humöret. Måhända hade han gjort det af tacksamhet. Jag påminner mig, att härom året några dussin sparfvar en smällkall vinterdag slogo sig ned på planen vid huset, der jag bodde, samt sutto der helt tysta och modfällda. Jag strödde då ut ett par näfvar korn för deras räkning, och det blef åter lif i skaran. Måhända var det någon af de sparfvar, jag då matade, som nu velat göra mig en återtjenst. Måhända! Tacksamheten är visserligen en dygd, som börjar bli sällsynt bland menniskor; men —
