Och halfvan togs.
Hvad jag besitter för en stilistisk talang! Kan man väl bättre påpeka halfvans vigt och värde, än då man egnar henne en särskild rad?
Nästa rätten, som bjöds, bestod af smultron och gräddmjölk. Den smakade förträffligt oss allom, åldermannen undantagen, som den hvarken smakade väl eller illa, emedan han ej förtärde något deraf, utan tog sig i stället ett stort glas öl, sådant som det brygges i Linköping. Medan vi åto, sysselsatte han sig med att mata och klappa sin hund, den lurfvige Pan, hvilken, under ideliga hviftningar på svansen, stod och såg på sin herre med dumma, ärliga och välvilliga ögon.
Du är en hedersman, Pan! — sade åldermannen.
Vacker hedersman! — sade åldermannens fru. Han biter får, och vi ha flera än en gång fått plikta för hans skull.
Sannt nog! sade åldermannen och suckade. Men — tilläde han — Pan rår ej för det. Hans far i lifstiden bet får, hans mor äfvenledes; farfar och farmor beto får, morfar och mormor likaså. Alla hans förfäder ha bitit får. — Stackars
