76
Pan! det är arfsynden, som grasserar i kroppen på dig.
Arfsynden!— utropade frun, förvånad. Liksom en hund skulle kunna hafva någon arfsynd!
Det är alltför möjligt — sade jag, som fann för godt att blanda mig i samtalet — att arfsynden är ett företräde, som tillkommer menniskan allena, så att de simpla varelser, dem vi kalla djur, ej hafva någon del deri. Jag är för litet bevandrad i theologien, för att kunna med säkerhet afgöra frågan. Vare ock dermed huru som helst; arfsynden är i alla fall en mycket interessant synd, särdeles för mig, emedan hon är det enda, som jag har qvar af hvad jag ärft här i verlden.
Ha ha ha! — dundrade åldermannen.
Hans fru deremot sade ingenting; hon fnös blott en eller två gånger.
Sedan fingo vi kall fågelstek med pressgurkor. Jag åt med strykande matlust och afhörde under tiden en tvist, som — Gud vet huru — uppkom mellan åldermannen och hans fru, angående mankönets och qvinnokönets relativa förträfflighet. När jag ätit och hört mig mätt, tog jag ordet och sade — något öfveriladt kanhända —:
»Mannen utmärker sig framför qvinnan egentligen genom sin skönhet».
