gyckel lärer väl min, liksom många andras, vederqvickelse på dödsbädden bli att conversera med en prest. Och jag har ingenting deremot, Jag tycker rätt mycket om prester och allramest om dem, som hafva godt hull, emedan sådana synas mig bäst qualificerade att åskådliggöra fundamentalsatsen: ordet vardt kött.
Här anmärker du, att jag hellre bordt gifva den fattiga fickan några slantar till tröst öfver sillens förlust, än gå och göra ett utkast till ett befängdt testamente. Bror, du har rätt! Sådant hade visst varit mera moraliskt; men moralen kommer på sned, då man vill gälla för ung och får heta svärfar.
När jag hunnit till den i ett af mina förra bref omnämnde kanalbron, vek jag af ifrån landsvägen och tog, längs kanalbanken, en både kortare och vackrare väg till Berg.
Men hvilken svensk kan vandra på stranden af Götha Kanal, utan att förr eller senare erinra sig Platen? Icke jag åtminstone. Bilderna af denna providentielle man och af den tid, då han först lade sin lejonram i dagen, tågade nu förbi mitt inre öga. Kriget hade gått olyckligt, Finland var förloradt, och Sverige satt der, en sörjande enkling med korslagda händer; plöröser och långhalsduk. Väl stämde poesien sin harpa
