till tröst och sjöng en sång om forntida bragder och ära, om nordstjernan och carlvagnen; men allt förgäfves. Pling-plingeli-plang måtte stiga hur högt som helst från strängar al silfver, ja till och med från strängar af gull, det hjelpte dock intet. Sverige satt, der det satt, lika modstulet, lika bedröfvadt. Då framträdde prosan i Platens skepnad och rullade upp en plankarta till Götha kanal. Detta hade en förunderligt helsosam verkan. Nationen reste sig, slängde med två sina peklingrar tårarna ur ögonen, fattade spaden — svärdet var redan förloradt! — och började gräfva. En skäggig man, särdeles fallen för att göra reflexioner, strök sig dervid om hakan och yttrade: «bättre är, att söka fridens eröfringar, än krigets! De förra torde äfven — vid. närmare påseende — befinnas ärofullare, än de sednare».
Bäst jag nu gick der och tänkte på Platen, ville mitt nyckfulla öde, att jag skulle sammanträffa med en person af helt annat skaplynne, nemligen med Tok-Måsse, allmänt känd i orten. Han satt på en sten vid kanalens brädd och syntes grubbla — hufvudet i handen, armbågen på knäet — och märkte mig icke, ehuru jag kommit honom helt nära och stannat bredvid honom. Efter en liten stunds förlopp hörde jag honom
