han under ena armen; den andra slängde, som kläppen i en storklocka vid sammanringningen, Jag följde honom efter på ett par alnars afstånd.
Några underrättelser om Tok-Måsse torde här vara på sin plats. Jag får derföre säga dig, att han egentligen är dagdrifvare; men som det yrket hvarken föder eller kläder sin man, har han derjemte slagit sig på att vara tokig, hvilken binäring bär sig bra, så att han lefver deraf. Dag ut och dag in vandrar han från gård till gård, från by till by, allestädes ett föremål för gyckel och välgörenhet. Klok skulle han när som helst kunna bli, ifall han sjelf behagade. Men Måsse är för klok till att bli klok. Han inser, att då skulle det lycksaliga vagabondlifvet upphöra och det olycksaliga arbetet vidtaga i stället. På sätt och vis betalar han de allmosor, han får, med sagor, visor och polskor. Hvad gyckel angår, betalar han det med tredubbelt och ännu gröfre gyckel. Om hans politiska åsigter känner jag ingenting; men jag förmodar, att han anser fiskaler och länsmän för mycket onödiga utväxter på samhällskroppen.
Vi hade ej gått i två minuter, innan Måsse slog upp sin språklåda och sade: märker herrn, huru eget jag låtit lappa sätet på mina byxor?
