Ja, i sanning rätt eget, svarade jag. Du har låtit sätta en blå linnelapp på det gråa ylletyget.
Märker herrn — frågade Måsse vidare — huru lappen är klippt?
Ja, den är klippt — svarade jag — med in- och utgående vinklar, så att den nästan liknar en fästning.
Jaha — sade Måsse — det är också en fästning; det är mitt akterkastell och jag är sjelf kommendant derpå. Kastellet är visserligen illa bestyckadt: det har ej mer än en- enda kanon. Men kommendanten gör, hvad han kan, och skjuter åtminstone morgon- och aftonskottet.
Detta skämt behagade mig icke. Grofheten kunde jag väl smälta, men icke trivialiteten. Det löje af bifall, som Måsse sannolikt påräknat, uteblef således och vi gingo tysta en liten stund.
Under tiden erinrade jag mig, att Måsse kunde sagor, och genast vaknade min lust att höra sådana berättas. Denna lust har jag qvar ifrån min barndom. Jag minnes, huru jag, en fyraårig gosse, satt hela de långa vinterqvällarna vid min mormors fötter och lyssnade på hennes sagor. Brasan flammade, spinnrocken surrade och utanföre, i den närbelägna skogen, skakade furorna sina snöiga grenar. — Gumman brukade
