Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/20

En lycklig hustru.^[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

Sångerna, hvilka jag icke vill försöka beskrifva (och på min ära tror jag inte ännu i dag, för så vidt jag kan fatta sådana saker, att mrs Walker icke var stort mera än en vanlig sångerska), sångerna, säger jag, räckte åtskilligt längre än jag fann behagligt, men jag var fastnaglad vid stället, emedan jag hade lofvat att soupera tillsammans med Fitz-Urse, hvars vagn var tillsagd att komma först klockan elfva.

— Min bäste mr Fitz-Boodle, — sade vår gamle värd till mig, — vill ni göra mig en riktigt stor tjenst?

— Låt höra, sir.

— Vill ni be er förnäme och hederlige vän, kaptenen, att köra mr Squinny hem till Brompton?

— Kan inte mr Squinny skaffa sig en droska?

Sir George såg helt slug och listig ut, då han svarade:

— Det är en krigslist, min vän — en liten oskadlig krigslist. Mr Squinny skulle inte ge mycket för min tanke om min elev, men han skulle säkert sätta mycket högt värde på den välborne mr Fitz-Urse's åsigt.

För att vara en moralisk man, så måste man medge att den lille riddaren var ganska klippsk. Han hade köpt mr Squinny för en middag och för en åkning i vagn med en lords son. Squnny kördes till Brompton och steg ur vid sin tants dörr, helt förtjust öfver sina nya vänner och i högsta grad illamående af den cigarr de förmått honom att röka.

Åttonde kapitlet.

I hvilket mr Walker visar mycken klokhet och överseende.

Genom beskrifningen af alla dessa personer skrider Morgianas historia icke just mycket närmare sitt slut. Men måhända finnes det åtskilliga af mina läsare i landsorten, hvilka icke hafva någon närmare kännedom om den klass af hvars tryckta opinioner de låta leda sig, och måhända äro nog enfaldida att tro att förtjensten ensam skapar ett rykte på teatern eller annorstädes. Sättet att vinna framgång på scenen är en vida mera invecklad och konstig sak än sådana personer inbilla sig. Hvilken otrolig möda måste man inte göra sig för att få ett godt ord från mr Ditt i »Kuriren» efter mr Datt i »Morgonbladet»; för att försäkra sig om teaterreferentens ynnest och, framför allt, för ett så ofta som möjligt få sitt namn omnämndt inför publiken. Artister kunna inte annonseras likt makassarolja eller blanksmörja, och de behöfva det lika mycket, till följd hvaraf man måste uttömma hela sin fyndighet för att hålla den allmänna uppmärksamheten vid lif. Antag t. ex. att en stor skådespelare reser från London till Windsor, så heter det i Brentfordkuriren: »Mr Blazes med följe passerade i går helt hastigt genom vår stad; den berömde skådespelaren lär vara engagerad att i Windsor hålla några af sina oförlikneliga föreläsningar af vår stora nationalskald inför det mest lysande auditoriet i riket». Denna notis rättas följande vecka i Hammersmidtsbladet sålunda: »En af våra ärade samtida, »Brentfordkuriren», påstår att Blazes är engagerad för att föreläsa Shakspear i Windsor inför »det mest lysande auditoriet i riket.», Vi betvifla detta på det högsta. Vi skulle visserligen icke se någonting hellre än att detta vore sant; men det mest lysande auditoriet i riket föredrager utländska melodier framför den ljufva sångfågelns från Avon inhemska vilda skogstoner. Mr Blaze har helt enkelt begifvit sig till Eton; der hans son, Master Massinger Blaze, tyvärr lärer lida af ett svårt anfall af koppor. Denna plåga lärer rasa i Eton med förfärlig häftighet.»

Om sedan någon af Londons tidningar behagar göra sig lustig öfver landsortspressens löjlighet att tala om mr Blazes och att anteckna mr Blazes resor, som om han vore ett krönt hufvud — hvad skadar väl det? Blaze kan då i eget namn skrifva till den engelska tidningen och säga att det inte är hans fel om landsortstidningarna behaga anteckna hans resor, och att han är långt ifrån att önska att hans närmastes sorger skola blifva föremål för offentliga anmärkningar och framställas till allmänt åtlöje. Hvarpå tidningen svarar: »Vi ha för ingen del haft för afsigt att såra en aktningsvärd mans känslor, och vår anmärkning var endast gjord i allmänhet. Vi önska af allt vårt hjerta att Master Massinger Blazes måtte ha tillfrisknat och att han måtte lyckligt genomgå alla de sjukdomar barn äro underkastade och i framtiden göra sina föräldrar all möjlig glädje och heder.» Då Blazes nästa gång uppträder på tiljan ropar publiken in honom tre gånger efter representationens slut; och man kan vara temligen säker på att från någon af sidologerna en lagerkrans kommer inflygande på scenen och faller ned för den inspirerade artistens fötter.

Jag vet inte huru det kom sig, men strax före Morgianas debut började man i den engelska pressen röja åtskilliga spår af att någonting stort var i görningen och nära att skåda dagens ljus. Så t. ex. läste man i en morgontidning för den 2:dra juni.

Anekdot om Karl Maria von Weber. Då författaren af Oberon var i England, blef han af en ädel hertig inbjuden till middag, och några af våra mest utmärkta artister voro der församlade för att mottaga honom. Då signalen gafs till nedstigande i matsalen, uppmanades den tyske kompositören af sin ädle värd (som var ungkarl) att gå i spetsen. "Är det inte brukligt i ert land", sade han okonstladt, "att den ypperste mannen intager första platsen? Här är en, hvars snille berättigar honom att öfver allt vara bland de första." Vid dessa ord pekade han på vår engelske utmärkte kompositör, sir George Thrum. De båda mästarne voro vänner ända till slutet, och sir George har ännu qvar det samma stycke harts som författaren af "Friskytten" gaf honom.

I samma tidning för den 5:te juni lästes följande:

George III kompositör. Sir George Thrum har i sin ego partituret till en aria, som är skrifven med Hans Högstsaliga Majestäts egen hand. Vi kunna tillägga, att vi hört berättas att sir George har i beredskap åt oss icke endast en ny opera, utan äfven en elev, hvars utmärkta talang redan förut är känd bland gräddan af vår aristokrati.

I en annan tidning förekom ungefär vid samma tid följande:

Krigisk musik. Den marsch, vid hvars toner det 49:de och 75:te regementet stormade genom breschen i Badajoz, är hemtad ur den berömda operan "Belägringen af Bergen-op-Zoom", af vår namnkunnige kompositör, sir George Thrum. Marskalk Davoust sade att den franska linietruppen aldrig kunde hålla stånd, då engelsmännen stormade fram med bajonetten vid tonerna af denna marsch. Vi höra att den gamle musikaliske veteranen är sysselsatt med att författa en ny opera, och vi tvifla inte att gamla England nu som då skall visa sin öfverlägsenhet öfver alla utländska motståndare.

I Nyaste Nyhetsmagasin för den 10 juni förekom nedanstående »ledande notis»:

Man har förebrått oss att vi föredraga frukterna af främlingars talent framför deras som blomstra inom våra egna landamären — men de, som så tala, känna oss föga. Vi äro fanatici per la musica ehvar det vara må och helsa förtjensten dans chaque pays du monde. Hvad säga vi? Le mérite n'a point de pays, såsom Napoleon sade; och sir George Thrum är en maestro, hvars rykte appartient à l'Europe.

Vi ha nyligen hört den älskvärda élève, hvars sällsynta egenskaper riddaren har bragt till fullkomning; — vi ha hört mrs Ravenswing (pourquoi cacher un nom que demain un monde va saluer), och en mera skön och rikt begåfvad varelse blommade aldrig dans nos climats. Hon sjöng den förtjusande duetten ur "Nabucodonosore" tillsammans med grefve Pizzicato, med en bellezza, en grandezza, en raggio, som i åhörarnes bröst framkallade en motsvarande furare. Hennes scherzando var utsökt, ehuru vi bekänna att vi tro att slutfiorituran i y-moll-passagen togs en liten, liten grand sporzata. Orden:

"Giorno d'orrore,
Delire, dolore,
Nabucodonosore"

borde utan tvifvel ha gifvits andante och icke con strepito; men detta är une faute bien légère midt bland så utmärkta företräden, och vi nämna det här endast för att hafva någonting att kritisera.

Vi höra att den företagsamma impressarion vid en af våra teatrar engagerat den utmärkta sångerskan och om vi skulle uttrycka vår regret öfver något, så vore det öfver att hon skall bli tvungen att sjunga på vårt råa nordiska tungomål, som icke på långt när så väl preterar sig för sångerskans röst som de ljufva, melodiska tonerna af lingua Toscana, sångens langue par excellence.

Ravenswings röst är en präktig kontra alt om nio oktaver. etc.

Den 17 juni lästes i »Tomahawken» följande godbit af en välkänd hand:

Gamle Thrum, kompositören, ämnar med det snaraste uppträda med en ny opera och en ny lärjunge. Operan kan vida mera än täfla med Donizettis och konsorters infernaliska svammel och äckliga mischmasch; den är verkligen god och af äkta engelskt skrot och korn. Solonumren äro fulla af melodiös skönhet, chörerna starka och präktiga; instrumentationen rik och solid, och operan är helt och hållet genomkomponerad. Vi önska gamla Thrum och hans opera all möjlig framgång.

Hans lärjunge är en sångerska af första rangen, på en gång en herrlig qvinna och en utmärkt artist. Hon är så vacker att hon skulle kunna sjunga lika falskt som miss Ligonier, och publiken skulle dock förlåta henne; och hon sjunger så väl, att om hon än vore så ful som nyssnämda Ligonier, skulle publiken höra likväl på henne. Mrs Ravenswing (detta är hennes fantastiska teaternamn, hennes verkliga namn är detsamma som en viss ökänd skojare som nu sitter i Fleetfängelset, en viss mr W-lk-r, som störtade en mängd menniskor med sina bedrägerier!) Ravenswing, säga vi, skall utan allt tvifvel göra lycka. Slang har engagerat henne för tjugo guinéer i veckan), och hon kommer i nästa månad att uppträda i Thrums opera, till hvilken texten är författad af ett med en viss talent begåfvadt nöt, vi mena mr Mulligan.

Det huserar en utländsk narr i "Nyaste Nyhetsmagasinet", som gör sitt bästa för att äckla publiken med sitt vidriga smicker, som verkligen är sådant att man kan bli sjuk deraf. Hvarför sparkas inte det utländska kräket ut ur tidningen?

De första trenne anekdoterna hade Mulligan infört i sin tidning, och han glömde icke att litet imellanåt reta allmänhetens nyfikenhet genom hvarjehanda små notiser om sir George Thrum och hans elev; och som han hade djupa försänkningar inom tidningsverlden både i hufvudstaden och landsorten flög mrs Ravenswings namn snart på ryktets vingar genom hela riket, och min öfvertygelse är, att mrs Walker aldrig hade blifvit hvad hon nu är förutom den hederlige irländarens fyndighet och energi.

Alla dessa puffar, som hade till syfte at göra mrs Ravenswings talent känd af verlden, utöfvade naturligtvis äfven sin verkan på en gentleman, som stod i mycket nära förbindelse med denna dam — jag menar den respektable fången i Fleetfängelset, kapten Walker. Så länge som han hvarje vecka erhöll sina två guinéer från mr Woolsey och allt imellanåt en halfkrona af sin hustru vid hennes nästan dagliga besök, hade han aldrig bekymrat sig om hvad hon hade för sig och hade tillåtit henne att bevara sin hemlighet, ehuru den tillgifna makan af allt sitt hjerta längtade att få yppa den. Han var, sanningen att säga, långt ifrån att föreställa sig att hans hustru skulle bli honom en sådan skatt.

Men då ryktets stämma och de dagliga tidningarnes spalter hvarje dag förde till honom någon ny historia rörande mrs Ravenswings talenter, snille och skönhet; då han ryktesvis fick höra att hon var sir George Thrums favoritelev; då hon bar till honom fem guinéer sedan hon sjungit på Filharmoniska Sällskapets konsert (de andra fem hade den goda själen användt till att köpa nya hattar, kappor, spetsar och dylikt åt sin lilla son); då det slutligen berättades, att Slang, den store teaterdirektören erbjöd henne ett engagement med en aflöning af trettio guinéer i veckan, blef Walker lifligt interesserad af sin hustrus görande och låtande och fordrade af henne den fullständigaste förklaring öfver den ställning hon innehade.

Begagnande sin äktenskapliga myndighet, förbjöd han på det bestämdaste sin hustru att uppträda på scenen samt skref derefter ett bref till sir George Thrum, i hvilket han uttryckte sitt ogillande och sin förtrytelse öfver att man utan hans vetskap inledt dylika vigtiga negociationer med hans hustru; vidare skref han äfven till sin vän Slang (ty dessa båda herrar voro mycket nära bekanta, och i sin egenskap af agent hade mr Walker haft åtskilliga transaktioner med mr Slang) och frågade honom om han trodde att hans vän Walker var nog enfaldig att tillåta sin hustru uppträda på scenen, medan han sjelf satt i fängelse derföre att han icke kunde betala sina skulder.

Det var också eget att se huru dessa samma kreditorer, som nyss hade förklarat honom för en skojare och vinglare (och detta med rätta) samt nekat ett ingå på något slags uppgörelse med honom, nu i en hast blefvo synnerligt benägna att göra upp saken med honom och erbjödo honom, ja, tiggde och bådo honom att lemna fängelset, endast med det vilkor att han gaf sitt och mrs Walkers accept på hans skulder, med utfästande af att en del af hans hustrus aflöning skulle användas till afbetalande af skulden.

— Mrs Walkers aflöning! svarade kaptenen dessa kreditorer och deras ombud, helt förtrytsamt. — Tron I då att jag ämnar tillåta henne uppträda på scenen? — inbillen I er att jag är en sådan enfaldig stackare att jag skulle vilja underteckna reverser på hela beloppet af er fordran, när jag om några få månader kan lemna fängelset, utan att behöfva betala en skilling? Mina herrar, ansen i Howard Walker för en idiot? Jag tycker om detta ställe, och hellre än jag betalar, stannar jag här i tio år.

Med andra ord, det var kaptenens fasta beslut att ingå i någon förmånlig uppgörelse med sina kreditorer medelst de personer som voro interesserade att få hans hustru att uppträda på scenen. Och hvem kan väl påstå att han vid utförandet af detta sitt beslut icke handlade med berömvärd klokhet och rättskänsla?

— Ni anser väl inte, min bäste sir, att halfva beloppet af mrs Walkers aflöning är för mycket för det ofantliga besvär jag haft med hennes musikaliska uppfostran? — utropade sir George Thrum, som infunnit sig i egen person för att svara på mr Walkers skrifvelse. — Kom i håg att jag är den förnämsta sånglärare i England; att jag kan skaffa henne ett fördelaktigt engagement och att hon får uppträda på hvarje konsert och musikalisk fest i England; att jag är tvungen att lära henne hvarenda not hon sjunger, och att hon utan mig inte skulle kunna sjunga en sång mera än henna lilla barn skulle kunna gå utan dess ammas tillhjelp.

— Jag tror ungefär hälften af hvad ni säger, sade mr Walker.

1. Se n:r 111—114, 116, 117, 119, 120, 122, 125, 127, 128, 130, 133—135, 137 138, 139.

(Forts.)