Sida:En lycklig hustru 1862.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig hustru.[1]

Berättelse
af
V. M. Thackeray

Öfvers. af C. J. Backman.

— Vid Sadler's Wells år 16? Naturligtvis gjorde jag det. Hennes verkliga namn var Budge. Lord Slappar beundrade henne mycket, min kära gosse. Hon gifte sig med en karl vid namn Crump, hans herrlighets betjent, och förde med fem tusen pund i boet, och de hålla nu Stöfvelknekthotellet i Bunker's Buildings och ha fått fjorton barn. Är en af dem vacker — hvasa din skälm? Och var det för att få rätt på henne, som du ville ge ut fem pund? Men farväl nu, min kära gosse. Se god dag, min bäste Jones, hur står det till?

Och Tom Dale bemäktigade sig nu Jones, lemnande mr Walker åt sig sjelf, för att kunna meddela Jones åtskilliga berättelser om den person han nyss hade lämnat; huru han var den bästa menniska i verlden och huru Jones nog visste det; huru han var på väg att göra sin lycka; huru han flera gånger hade suttit i Fleetfängelset och huru han för närvarande var sysselsatt alt taga reda på en viss dam, i hvilken en viss markis (hvilken Jones mycket väl kände) var mycket betagen.

Men om dessa anmärkningar bekymrade sig kapten Walker föga, så mycket mindre som han icke hörde dem. Hans ögon fingo en klarare glans, och han vandrade muntert framåt. Då han kom in i sitta rum midt emot mr Eglantines bod, helsade han detta etablissement med ett triumferande leende.

— Jaså, ni ville inte säga mig hennes namn, hvasa? — sade mr Walker. — Nå nå, lyckan är med mig nu och jag ska smida medan jernet är varmt.

Två dagar derefter, då mr Eglantine, klädd i hvita handskar och med en Eau de Cologne-flaska i fickan (såsom present åt ett visst fruntimmer), anlände till Stöfvelnekthotellet, Little Bunkers' Buildings, Berkely Square (ty hemligheten måste nu fram — det var vid denna plats som mr Crumps värdshus var beläget), stannade han ett ögonblick på tröskeln till det lilla värdshuset och lyssnade med klappande hjerta till ljudet af den förtjusande musiken at en välkänd stämma derinnanför.

Månen glittrade som silfver i rännstenen vid den lilla gatan. En dräng, som var sysselsatt att ryckta en af lady Smigsmags vagnshästar, stannade för ett ögonblick i sin hvissling för att lyssna till sången, och äfven mr Tressles gesäll upphörde med sitt eviga hamrande på den likkista, som han höll på att förfärdiga. Grönsakshandlaren (det är alltid en grönsakshandlare vid dessa trånga gator) stod helt förtjust i sin lilla gröna gång; skoflickaren (en sådan finnes der ockkså alltid) var drucken, som vanligt på qvällarna, men visade den ovanliga moderation, att han aldrig stämde in annat än då refrainen kom, hvilken han framhickade med drucken förtjusning; och Eglantine lutade sig mot dörrposten och betraktade den röda, upplysta gardinen för fönstret i källarsalen samt den stora, välkända skuggan af mr Crumps turban derinnanför. Alltimellanåt syntes skuggan af den värda matronans hand fatta uti skuggan af en butelj; derpå höjde sig skuggan af en kopp upp mot turbanen, och ännu fortfor sången. Eglantine, säger jag, tog fram sin gula ostindiska näsduk och torkade de tunga dropparna från sin panna och suckade med en sympathi, full af förtjusning. Sången började

"Kom i den grönskande lunden med mig;
Kom följ mitt utåt skogens mö-örka stig:
O, min älskling, kom med mig!
Låt oss vandra der — o, min hjertans kär! O, min hje-ertans kär!

(Den druckna skotlickaren utanför): O, min hje-ertans kär!

— Djur! — säger Eglantine rör sig sjelf.

"Kom följ mig i månens lju-ufva sken;
Se hur daggen glänser på fält och trän;
Kom med mig till den grönskande lu-unden här!
Låt oss vandra der — o, min hje-ertans kär!
Låt oss va-andra der — sjung fallalala!
Ja, låt oss va-andra der — o, min hje-ertans kär!
Sjung fallalala, sjung fallalala-la-lej!

(Skoflickaren som vanligt): "O, min hje-ertans kär! etc.

Ni här? — säger en annan individ, som i detta ögonblick kommer med stolta steg vandrande framåt gatan, klädd i en rock med militärisk snitt och knappar, som lyste helt grannt i månskenet. — Ni här, Eglantine? — Ni är då alltid här!

— Tyst Woolsey, — sade mr Eglantine till sin rival skräddaren (ty det var ingen annan än ifrågavarande individ) och Woolsey stödde följaktligen ryggen mot den motsatta dörrposten, så att (till följd af Eglantines stora mage) ingenting tjockare än ett pappersark kunde komma fram dem imellan. Och sålunda stodo nu dessa båda förälskande karyatider på vakt medan sången fortfor:

"Sko-ogen dyster är,
Fa-aror lu-ura der;
Men här Albert hos_mig är,
Intet jag fruktar — min hje-ertans kär! Min hje-hertana kär!

Så ljuflig sko-ogen är;
Jag är så ly-ycklig här!
Ja, när med di-ig jag är,
Intet jag fruktar, min hje-ertans kär — Min hje-he-he-hertans kär!"

Eglantines vackra ögon fyldes med tårar då Morgiana lidelsefullt uttalade ofvan anförda sköna ord. Lille Woolseys ögon glänste i det han knöt näfven med en ed och sade: — Ta fram någon som kan sjunga bättre än det! Skoflickare, håll mun på er, annars ska jag sätta igen den på er, jag!

Men skoflickaren fortfor, utan att på ringaste sätt bekymra sig om denna hotelse, att med mycken noggranhet tralla sitt »Sjung fallalala»; och då sången var slutad både af honom och Morgiana, hördes ett lifligt klingande af glas inne i det lilla skänkrummet, derpå ett högljudt klappande med händerna och slutligen någon som ropade »Brava»!

— Brava!

Vid detta ord blef Eglantine plötsligt blek som döden, ryckte derefter häftigt till och gjorde ett hastigt språng framåt, som fastnaglade eller rättare fastkuddade skräddaren mot väggen, vred sig derefter häftigt åt sidan, rusade mot dörren till käilarsalen och störtade in i rummet.

— Åh se! hur står det till, min doftande blomsterbukett? — utropade nu samma röst, som nyss hade ropat »Brava». Det var kapten Walker.


Klockan tio följande morgon kom en herre, klädd i en rock med militärisk snitt och kungliga vapnet i knapparna, helt häftigt in i mr Eglantines bod, vände sig till mr Mossrose och sade:

— Säg er herre att jag önskar tala vid honom.

— Han är inne i sitt rum, — sade mr Mossrose.

— Nå, så gå och hemta hit honom då.

Och Mossrose, som tänkte att den främmande minst måste vara en öfverstekammarherre eller dylikt, gick in till sin husbonde, som satt iklädd en gammal storblommig sidennattrock, med det vackra håret hängande öfver sitt hvita ansigte, sin dubbla haka öfver den nedvikta hvitbruna skjortkragen, sina ärtgröna tofflor på fötterna och med en chokladpanna puttrande på elden. En mera maklig och lättjefull gynnare än stackars Eglantine skulle man haft svårt att uppleta, hvaremot Woolsey å sin sida alltid var uppe och i tygena, som man säger, klockan sju på morgonen, och han hade gått igenom sina böcker och utställt arbete åt sitt folk och intagit en bastant frukost innan Eglantine ännu hade insmort den vanliga qvantiteten pomada i sitt hår (hans fingrar voro alltid fuktiga och skinande, som om han nyss kommit med dem ur en pomadburk) och arrangerat sin drägt för dagen.

— Det är en herre, som väntar ute i boden, — säger mr Mossrose, i det han öppnar dörren på vid gafvel.

— Säg att jag ligger ännu, mr Mossrose; jag är vid dåligt humör och kan verkligen inte ta emot någon.

— Det är visst någon från Windsor, efter hvad jag tycker; han har kungliga knappar i rocken, — säger Mossrose.

— Det är jag — Woolsey! — ropar nu den lille mannen ute i boden.

Vid dessa ord rusade mr Eglantine häftigt upp och skyndade in i sitt enskilda rum. Man må likväl icke tro att han flydde för att undvika mr Woolsey. Han drog sig endast undan för ett ögonblick, för att sätta på sig sitt bälte, utan hvilket han skämdes för att visa sig för sin rival.

Sedan detta blifvit gjordt och hans drägt någorlunda ordnad, insläpptes mr Woolsey i hans enskilda rum, och mr Mossrose skulle ha hört hvart enda ord, som vexlades mellan de båda herrarna, om inte mr Woolsey hade öppnat dörren, rusat på lyssnaren, tagit honom i kragen och befallt honom att genast packa sig ut i boden, hvilket mr Mossrose äfven gjorde, under det han inom sig, svor att han skulle hämnas.

Det ämne, som mr Woolsey hade kommit för att afhandla, var ett mycket vigtigt.

— Mr Eglantine, — säger han, — det är inte värdt att vi söka dölja för hvarandra att vi båda äro förälskade i miss Morgina Crump och att våra utsigter tills dato varit temligen lika. Men den der kaptenen som ni var nog enfaldig att presentera…

— Enfaldig, mr Woolsey? Jag vill låta er veta, sir, att jag inte är mera enfaldig än ni, sir, och hvad det beträffar, att jag skulle ha presenterat kaptenen, så är det ett fullkomligt misstag.

— Nå, nå, i alla händelser har han likväl gjort intrång på vårt område. Han »slår» synbarligen för den unga damen och är en mera fashionabel kurtisör än någon af oss. Vi måste skaffa honom ur huset, sir, vi måse öfverflygla honom, och sedan blir det tids nog för er och mig att försöka hvem som har lyckan på sin sida.

Han skulle kanske vinna företrädet! — tänkte mr Eglantine. — Han, det der lilla osynliga skräddarkräket! En karl med inte mera själ än hans pressjern! Jo, vad vackert ock! — Men som man lätt kan föreställa sig, uttalade parfymören icke högt dessa tankar, utan förklarade sig helt villig att ingå på hvarje vänskapligt arrangement, hvarigenom den nya kandidaten till miss Crumps hand kunde bli slagen ur fältet. Det öfverenskoms följaktligen mellan de båda männen, att de skulle ingå ett förbund mot den gemensamma fienden; att de genom upprepande af mången välgrundad historia till kaptenens nackdel skulle söka att, om möjligt väcka miss Crumps föräldrars och hennes egen ovilja mot denna ulf i fårakläder; och att, sedan de befriat sig från honom, hvar och en af dem skulle ega rättighet att framställa sina anspråk och önskningar.

— Jag har tänkt på en sak, — sade den lille skräddaren, i det han blef helt röd i ansigtet och fick ett starkt anfall af torrhosta; — jag har, säger jag, tänkt på en sak, som skulle kunna göra oss båda nyttiga för hvarandra. Skulle ni inte, mr Eglantine, vara fallen för att göra ett utbyte?

— Menar ni att vi skulle kunna teckna på åt hvarandra? — sade Eglantine, hvars tankegång genast ledde honom till denna uppfattning af ordet utbyte.

— Bah, hur kan ni tala sådant tok, mr Eglantine? Visst folks namn har allt litet bättre klang på penningmarknaden än visst annat folks.

— Vill ni skymfa Harchibald Eglantines namn, sir? Jag ska låta er veta att jag inom tre månader —

— Se så, se så, — sade mr Woolsey, qväfvande sin rörelse, — det tjenar ingenting till att gräla, mr Eglantine; vi älska inte hvarandra; det vet jag alltför väl. Ni skulle gerna se mig hängd eller något i den vägen, det vet jag ganska väl.

— Nej, det gör jag visst inte, min bäste sir.

— Jo, ni gör det, sir; jag säger er att ni gör det; och hvad mera är, jag önskar er detsamma — åtminstone att ni blifve deporterad! men likasom tvenne sjömän, då båten håller på att sjunka, söka hjelpa hvarandra med att ösa farkosten, äfven om de hata hvarandra aldrig så mycket, så låt oss också hjelpas åt att klarera hvarandra, låt oss båda vara de båda sjömännen.

— Klarera, sir! — ropade Eglantine, i det han efter vanan missförstod hvad som var fråga om. — Jag vill inte åtaga mig att klarera någon, sir. Om ni råkat i klämma, så tycker jag att ni gjorde bäst uti att vända er till er äldre kompagnon, sir! — och Eglantines lilla småsinnade själ fyldes af en vild fröjd öfver att hans fiende befann sig i trångmål och hade blifvit tvungen att komma till honom för att söka hjelp.

— Ni kan då verkligen uttrötta en Jobs tålamod, ni stora, tjocka, enfaldige luns till barberare! — skrek Woolsey alldeles ursinnig.

Eglantine rusade upp och fick tag i klocksträngen. Den tappre lilla skräddaren skratttade.

Det lönar inte mödan att ropa in Betsy, — sade han; — jag ämnar inte äta upp er, Eglantine; ni är en betydligt gröfre karl än jag och om ni fölle öfver mig, skulle ni krossa mig med er tyngd. Sitt derföre helt lugnt stilla i er soffa och hör på hvad jag har att säga er.

— Nåväl, sir, fortfar, — sade barberaren i det han kippade efter andan.

— Nåväl, hör på mig, sir. Hvad är det som ni af allt ert hjerta högst åstundar? Jag vet det, sir; ni har sagt det åt mr Trassle, sir, och åt andra medlemmar af klubben. Ert hjertas högsta och käraste önskan, sir, ar att få en rock förfärdigad på herrarna Linsey, Woolsey & komp:s verkstad. Ni har sagt att ni skulle vilja ge tjugo guinéer för en sådan. Lord Bolsterton är ju en ännu tjockare karl än ni, och se blott hvilken figur vi gifvit honom. Tror ni att någon firma i England, utom vår, är i stånd att åstadkomma en mensklig skepnad på en sådan figur som hans? Jag trotsar dem, sir! Vi skulle kunna komma sjelfva Daniel Lambert att få ett hyggligt utseende, sir.

(Forts.)

  1. Se n:r 111—114, 116.