marken lika kal och dammig som en landsväg. Dessa tistelruggar voro af den mest lysande grönska och de bildade en angenäm miniatyrbild af ett kuperadt skogslandskap. När tistlarne äro fullvuxna, blifva de stora ruggarne ogenomträngliga, utom på några få stigar, hvilka äro lika slingrande som trots någon labyrint. Dessa äro endast kända af röfvare, hvilka vid denna årstid här hafva sitt tillhåll, hvarifrån de begifva sig ut om nätterna för att ostraffadt röfva och mörda. När jag vid ett hus frågade om röfrarne voro talrika, svarade man mig: ”Tistlarne hafva ännu icke skjutit upp”, hvilket svar till en början icke var mycket begripligt. Det är icke mycket af intresse, som möter den resande på dessa slätter, ty de bebos af få däggdjur och fåglar, utom biscachan och hans vän den lilla ugglan.
Som bekant utgör biscachan[1] ett mycket framstående drag i Pampasländernas djurverld. Han finnes så långt i söder som till Rio Negro (41° sydlig bredd), men icke der bortom. Han kan icke liksom agutin lefva på Patagoniens grusiga öde slätter, utan föredrager en lerig eller sandblandad jord, hvilken framalstrar en olikartad och ymnigare växtlighet. Ja, vid Mendoza, vid foten af Cordilleran, förekommer han i nära grannskap med den närstående alparten. Det är en mycket egendomlig omständighet i dess geografiska utbredning, att till lycka för invånarne i Banda Oriental, man aldrig har sett honom öster om floden Uruguay; likväl finnas i nämda landskap slätter, som tyckas utmärkt väl passande för hans lefnadsvanor. Uruguay har bildat en oöfverstiglig gräns för hans vandringar, fastän han öfvergått den bredare gräns, som Parana bildar; och biscachan är vanlig i Entre Rios, eller landet emellan dessa begge stora floder. Vid Buenos Aires äro dessa djur ytterst vanliga. Deras älsklingstillhåll tyckes vara de delar af slätten, som under halfva året äro betäckta med jättetistlar med uteslutande af alla andra arter. Gauchos försäkrade, att han lefver på rötter, hvilket tyckes vara mycket sannolikt att sluta af hans framtänders stora styrka och de ställen, der han helst uppehåller sig. Om aftnarne komma biscachas fram i stor mängd och sitta helt lugnt på bakbenen vid ingången till sina hålor. Vid sådana tillfällen äro de mycket spaka och den förbiridande tyckes endast utgöra ett föremål för deras allvarliga begrundande. De springa mycket otympligt och när de fly undan någon fara, likna de med sina upplyftade svansar och korta framben stora råttor. Deras
- ↑ Biscachan (Lagostomus trichodactylus) liknar någorlunda en stor kanin, men med större gnagare-tänder och en lång svans. Han har dessutom endast tre tår baktill, liksom agutin. Under de sista tre eller fyra åren hafva dessa djurs skinn blifvit skickade till England såsom pelsverk.
