På aftonen öfverforo vi Rio Arrecife på en enkel färja, som var förfärdigad af sammanbundna tunnor och sofvo i posthuset på andra sidan. Jag betalde denna dag hästlega för femton mil och fastän solen var brännande het, var jag blott obetydligt trött. När kapten Head talar om att rida femtio spanska mil om dagen, så tror jag icke att denna väglängd svarar mot tjugufem af våra mil. I alla händelser utgjorde de femton milen endast tolf och en half i rak linie, och i ett öppet land skulle jag tro, att om man ytterligare tillade tre fjerdedels mil för omvägar, skulle det vara tillräckligt.
Den 29 och 30 september. — Vi fortsatte vår ridt öfver slätter af enahanda beskaffenhet. Vid St. Nicolas såg jag först den ståtliga floden Parana. Vid foten af den klint, på hvilken nämde stad står, lågo några stora fartyg för ankar. Innan vi kommo till Rozario, öfvergingo vi Saladillo, en ström med vackert, klart, rinnande vatten, men för salt att dricka. Rozario är en stor stad bygd på en fullkomligt jemn slätt, hvilken bildar en sextio fots hög klint öfver Parana. Floden är här mycket bred med många öar, hvilka liksom den motsatta stranden, äro låga och skogbevuxna. Floden skulle här ha utseendet af en stor insjö, om det ej vore för de smala och långa öarne, hvilka ensamma gifva föreställning om rinnande vatten. Klintarne äro den mest pittoreska delen; stundom äro de fullkomligt lodräta och af röd färg; stundom åter visa de sig i stora brutna massor, öfverhöljda med cactus och mimosor. Men verkliga storheten hos en ofantlig flod såsom denna, härflyter från tanken på hvilket vigtigt medel för samfärdseln och handeln den bildar mellan olika folkslag, till hvilket afstånd han flyter och från hvilket vidsträckt område han leder den stora sötvattenmassa, som flyter förbi ens fötter.
Flera mil norr och söder om San Nicolas och Rozario är landet verkligen slätt. Knappast något af allt det, som resande hafva skrifvit om dess stora jemnhet, kan anses för öfverdrift. Likväl kunde jag ingenstädes finna ett ställe, der jag icke, när jag långsamt vände mig omkring, kunde se föremål på längre afstånd åt ett håll än åt ett annat och detta bevisar tydligen ytans ojemnhet. Om en person på hafvet håller ögat sex fot öfver vattenytan, har han horisonten en knapp half mil aflägsen. På samma sätt, ju jemnare slätten är, desto närmare kommer horisonten inom dessa trånga gränser; och denna omständighet förstör i min tanke helt och hållet det storartade, som man i föreställningen kunde velat förläna en vidsträckt, jemn slätt.
Den 1 oktober. — Vi begåfvo oss af vid månsken och kommo till Rio Terceiro vid soluppgången. Denna flod kallas äfven
