Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
112[kap. vii.
från buenos aires till s:a fé

Saladillo och han förtjenar äfven detta namn, ty vattnet är saltaktigt. Jag stannade här större delen af dagen och sökte efter fossila ben. Utom en fullständig tand af en Toxodon och många spridda ben, fann jag två ofantliga skeletter bredvid hvarandra, hvilka i djerf profil framsköto från Paranas lodräta klippstrand. De voro likväl så fullständigt förmultnade, att jag endast kunde få med mig små stycken af en af de stora kindtänderna; men dessa visa tillräckligt, att qvarlefvorna tillhörde en Mastodon, sannolikt samma art, som fordom i så stort antal måste hafva bebott Cordilleran i öfre Peru. De personer, som rodde mig i kanoten, sade att de länge hade vetat af dessa skeletter och ofta undrat huru de hade kommit dit; och då de kände behofvet af en förklaring, kommo de till den slutsatsen, att mastodonten var ett forntida djur, hvilket liksom biscachan gräfde kulor i jorden. På qvällen redo vi ännu ett håll, hvarvid vi öfverforo en annan salthaltig ström benämd Monge, som bortför Pampasslätternas sköljvatten.

Den 2 oktober. — Vi foro genom Corunda, som till följe af sina lummiga trädgårdar var en af de täckaste byar jag såg. Härifrån och till S:a Fé var vägen icke mycket säker. Vestra sidan af Parana upphör att norrut vara bebodd och följaktligen komma indianerna stundom ända hit ned och öfverfalla resande. Landets beskaffenhet är äfven gynnsam härför, ty i stället för en gräsrik slätt, är det ett öppet skogsland, bestående af låga taggiga mimosor. Vi foro förbi några hus, som hade blifvit plundrade och sedan öfvergifna, äfvensom vi varseblefvo en anblick, hvilken mina vägvisare betraktade med mycken tillfredsställelse, nämligen benranglet af en indian, med det torra skinnet hängande vid benen, hvilken blifvit upphängd i ett träd.

På morgonen anlände vi till S:a Fé. Jag förvånades öfver att finna hvilken stor klimatförändring endast tre breddgrader häremellan och Buenos Aires hade åstadkommit. Detta var tydligt af männens kläder och hy, af ombuträdens förökade storlek, af mängden af cactéer och andra växter och isynnerhet af fåglarne. Inom en timmes förlopp såg jag ett halft dussin fåglar, som jag aldrig varseblifvit vid Buenos Aires. I betraktande af att det ej finnes någon naturlig gräns emellan dessa begge ställen och landets beskaffenhet är i det närmaste enahanda, var skilnaden mycket större än jag skulle förmodat.

Den 3 och 4 oktober. — Jag låg dessa begge dagar till sängs i hufvudvärk. En välvillig gumma, som skötte mig, önskade att jag skulle försöka många underliga botemedel. Ett vanligt bruk är att binda ett orangeblad eller ett stycke svart plåster vid hvardera tinningen och en mycket allmännare kur är att klyfva