och slutligen förvandlades till bädd för en slammig flodmynning ut i hvilken flytande djurkroppar fördes. Vid Punta Gorda i Banda Oriental fann jag en den Pampas’ utmärkande flodaflagringen omvexlande med en kalksten, som innehåller några af de nyss omnämda utdöda hafsnäckorna och detta bevisar antingen en förändring i de forntida flodernas riktning eller ännu sannolikare en nivå-förändring i bottnen på den forntida flodmynningen. Tills helt nyligen voro pampas-formationens allmänna utseende, dess läge, mynningen af den nutida stora La Platafloden och förekomsten af benen efter så många land-däggdjur de skäl, hvarföre jag ansåg densamma för en flodaflagring. Men nu har professor Ehrenberg haft den godheten att åt mig undersöka litet af den röda jorden, som tagits djupt ner i aflagringen, tätt vid mastodon-skeletterna och han fann deri många infusorier, dels tillhörande salt- dels sötvatten, men de senare nästan öfvervägande och följaktligen måste vattnet, såsom han säger, hafva varit bräckt. D’Orbigny fann på stränderna af Parana på ungefär hundra fots höjd stora lager af en i flodmynningar lefvande snäcka, hvilken nu lefver en tjugu mil längre ned närmare hafvet och jag fann samma slags snäcka, ehuru på mindre höjd, på stränderna af Uruguay. Detta ådagalägger att det vatten var saltaktigt, som betäckte Pampas just innan dessa slätter långsamt lyftades och förvandlades till fast land. Nedanför Buenos Aires finnas upplyftade lager af hafssnäckor af nu lefvande arter, hvilket äfven bevisar, att tiden för Pampas’ höjning var mycket ny.
I aflagringen vid Bajada fann jag benpansaret af ett jättelikt bältdjur, hvars inre, när leran borttagits, var som en stor kittel. Jag fann äfven tänder af Toxodon och Mastodon samt en hästtand i samma fläckiga och förvittrade tillstånd. Denna sistnämda intresserade mig mycket[1] och jag sökte med största sorgfällighet förvissa mig om att han verkligen blifvit inbäddad samtidigt med de andra qvarlefvorna; ty jag visste då ännu icke att bland fossilierna från Bahia Blanca fans en hästtand gömd i massan; icke heller var det då med visshet kändt att lemningar af hästar äro vanliga i Nordamerika. Lyell har hemfört en hästtand från Förenta Staterna och det är ett intressant faktum, att Owen icke hos någon, vare sig fossil eller nutida art kunde finna den svaga fast egendomliga krökning, som utmärkte denna tand, förr än han kom att jemföra den med de tänder jag här funnit. Han har gifvit denna amerikanska häst namnet Equus curvidens. Det kan med skäl kallas ett underbart faktum i däggdjurens historia att
- ↑ Jag behöfver knappast nämna, att man har goda bevis för att icke någon häst fans lefvande i Amerika på Columbi tider.
