Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1833.]115
norra och södra amerikas utdöda och nutida däggdjur.

en infödd häst skulle ha lefvat i Sydamerika och försvunnit, för att långt efteråt efterträdas af otaliga hjordar, som härstamma från de få djur, hvilka infördes med de spanska nybyggarne!

Förekomsten af en fossil häst i Sydamerika, af mastodon, möjligen af en elefantart, samt af en idisslare med horn som oxarne, hvilken upptäcktes af Lund och Clausen i Brasiliens grottor, äro fakta af stort intresse med afseende på djurens geografiska utbredning. Om vi i närvarande tid skulle dela Amerika icke vid Panamanäset, utan vid södra delen af Mexiko på 2O:e breddgraden, der den stora högslätten uppträder hämmande för arternas flyttning, derigenom att den förändrar klimatet och, med undantag af några dalar och en remsa lågt land vid kusten, bildar en bred skiljemur, få vi de begge zoologiska provinserna norra och södra Amerika stälda i skarp motsats till hvarandra. Blott några få arter hafva öfverskridit skiljemuren och kunna anses som invandrare söder ifrån, såsom puman, opossum, kinkajun och peccarin. Sydamerika utmärker sig genom många egendomliga gnagare, en apfamilj, laman, peccarin, tapiren, opossum och isynnerhet åtskilliga slägten af tandlösa djur, hvilken ordning innefattar trögdjuret, myrsloken och bältorna. Nordamerika åter utmärkes, om man lemnar å sido några få kringströfvande arter, af talrika egendomliga gnagare och fyra enkelhornade idisslare (oxen, fåret, geten och antilopen), af hvilken stora afdelning Sydamerika icke, så vidt man vet, eger en enda art. Fordom, men på en tid då de flesta nu förekommande snäckorna funnos lefvande, egde Nordamerika utom enkelhornade idisslare, elefanten, mastodonten, hästen och tre slägten af tandlösa djur, nemligen Megatherium, Megalonyx och Mylodon. Nästan inom samma tidrymder, såsom bevisas af snäckorna vid Bahia Blanca, egde Sydamerika, såsom vi nyss sågo, en mastodont, hästen, en idisslare med enkla horn och samma tre slägten tandlösa djur, förutom åtskilliga andra. Häraf är det tydligt, att Nord- och Syd-amerika, när de vid en sen geologisk tidpunkt hade dessa olika slägten gemensamma, voro mycket närmare beslägtade till karakteren af sina landdjur, än de nu äro. Ju mera jag tänker på detta förhållande, desto intressantare förefaller det mig; och jag känner icke något annat exempel, der vi så godt som kunna utmärka den tidpunkt, då ett enda stort område blifvit klufvet i två väl skilda zoologiska provinser, äfvensom sättet hvarpå detta skett. Geologen, som är fullt öfvertygad om de vidsträckta höjningar och sänkningar, som jordskorpan undergått på senare tider, skall icke rygga för att taga den mexikanska högslättens nyligen skedda höjning eller hvad som är ännu sannolikare, den nyligen inträffade sänkningen af landets yta i vestindiska arkipelagen, till