Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
116[kap. vii.
s:ta fé.

utgångspunkt för sina forskningar angående orsaken till norra och södra Amerikas nuvarande skilsmessa i zoologiskt afseende. De vestindiska däggdjurens sydamerikanska karakter tyckes antyda, att denna ögrupp fordom var förenad med det södra fastlandet och att den sedan förvandlats till ett sänkningsområde.

När Amerika, och särdeles Nordamerika, hade sina elefanter, mastodonter, hästar och enkelhornade idisslare, så liknade det i det afseendet mycket mera Europas och Asiens tempererade länder, än nu är fallet. Då lemningar af dessa slägten finnas på ömse sidor om Behringssund och på Sibiriens slätter, föranledas vi att anse nordvestra delen af Nordamerika såsom den forna föreningslänken mellan den gamla och den så kallade nya verlden. Och då så många arter, både lefvande och utdöda, af dessa samma slägten bebo och hafva bebott gamla verlden, så tyckes det vara sannolikast att de nordamerikanska elefanterna, mastodonterna, hästen och enkelhornade idisslarne flyttade från Sibirien till Nordamerika öfver ett land, som efteråt sjunkit under vattnet i närheten af Behringssundet, och vidare öfver ett land, som sedermera sjunkit i Vestindien, till Sydamerika, der de för en kort tid blandade sig med de former, som utmärka detta södra fastland och sedan utdogo.

Under min färd genom landet hörde jag åtskilliga lifliga beskrifningar på verkningarne af den sista stora torkan och berättelsen derom torde kasta något ljus öfver tillkomsten af de fyndorter, der en stor myckenhet djur af alla slag hafva inbäddats tillsamman. Den tidrymd, som ligger emellan åren 1827—30, kallas ”gran seco” eller den stora torkan. Under denna tid föll så litet regn, att all växtlighet ända till tistlarne slog felt. Åarne voro uttorkade och hela landet blef likt en dammig landsväg. Detta var isynnerhet händelsen i norra delen af provinsen Buenos Aires och södra delen af S:ta Fé. En stor mängd fåglar, vilda däggdjur, hornboskap och hästar omkom af brist på föda och vatten. En person berättade mig att rådjuren[1] brukade komma in på hans gård till brunnen, som han varit tvungen att gräfva för att förse sin egen

  1. I kapten Owens Resa (del. II, sid. 274) är en märklig berättelse om torkans inflytande på elefanterna vid Benguela på Afrikas vestkust: ”En mängd af dessa djur hade för någon tid sedan i en skock inträngt i nämde stad, för att sätta sig i besittning af brunnarne, emedan de icke voro i stånd att förskaffa sig något vatten på landsbygden. Invånarne ryckte emot dem, hvarefter en förtviflad strid följde, som slutade med inkräktarnes fullkomliga nederlag, men icke förr än de hade dödat en man och sårat åtskilliga andra”. Staden lärer hafva en befolkning af nära 3,000 personer. Dr. Malcolmson berättar att under en stor torka i Indien de vilda djuren gingo in i tälten vid Eliore och att en hare drack ur ett kärl, som hölls af regements-adjutanten.